Jag bryr mej

Strutsarnas rike Jag gick nyligen med i en grupp på Facebook där man hanterar en del tuffa ämnen som ångest etc. Det blir så uppenbart hur många som mår dåligt och hur många likheter det finns mellan människor i livskriser. För visst blir det nog enklare om vi får känna igen varandra och kan prata med andra som förstår.

Jag har länge jobbat för att få fram ett budskap kring problematiken sexuella övergrepp. En fråga som jag tror många känner sej obekväma med vilket även märks i debatten. Snälla dra inte upp det där jobbiga ämnet igen jag måste få dricka mitt kaffe i lugn och ro.

Kanske vet man inte hur man ska förhålla sej till ett så tungt ämne, kanske vill man inte ha frågan till frukosten, eller kanske tänker man att man ändå är maktlös så varför må dåligt över det, eller så kanske man tänker att det bara är påhitt och självklart så är det väl inte så illa.

Det har ju också blivit någon slags låsning i frågan då det helt plötsligt blev en höger vänsterfråga genom att invandrarfrågan kom emellan. Många ville skylla en överdriven del av sexualbrottsproblematiken på invandrare och andra svarade upp med att rättssystemet fungerar finfint och vi pratar lite samtycke så har vi löst en stor del av problemet.

Så nu säger jag dom förbjuda orden. Olika kulturer och bakgrunder spelar absolut roll för våra förutsättningar och handlingar. Växer jag upp i förorten i fattigdom och med alkoholiserade föräldrar kan det vara så att jag har större risk att göra några misstag. Växer jag upp i ett land med krig så får jag lära mej en del andra värderingar och prioriteringar. Låter det konstigt?

Självklart inget man alla gånger förstår om man bara levt livet i lyx på Östermalm och röstar SD och såklart samma om man trampar på Södermalms gator och handlar secondhand för att vara lite rebell.

Givetvis har båda grupperna fel och på vissa punkter rätt. Men det har blivit en låsning och återigen så är det offret som får betala priset för vår okunskap och feghet. Ingen orkar debattera och kämpa för något då vi gör om frågan till något annat och stångar pannorna blodiga i vår egenkärlek.

Jag ska inte reta upp er mer utan går tillbaka till problemet. Alltså det riktiga problemet inte dom som vi skapar. För det har blivit ännu tydligare för mej hur gigantiskt problemet är med de sexuella övergreppen i Sverige.

De människor jag möter bär på sådana historier av orättvisa att jag fullständigt håller på att explodera av frustration och maktlöshet. Frustrerad av att inget gör och det får bara fortsätta.

Så många personer som utsätts och de få som har modet och styrkan att anmäla går i regel inte ens till åtal. Man väljer alltså inte ens att pröva för att ge dom rättvisa.

I gruppen jag är med i så är det person efter person som berättar om samma sak och hur övergrepp nr två alltid kommer i form av ett svikande rättssystem.

En person förklarar fint till en annan att man inte kan bygga sitt mående på om förövaren blir dömd eller ej. Faktiskt kloka ord, men samtidigt så otroligt sorgligt att behöva kapitulera på det sättet.

Ord mot ord och hellre fria än fälla. Är det inte dags att se över hur vi kan förbättra systemet. Delar jag några filer på nätet eller som det nu är tal om bara går in på en förbjuden streamingtjänst kan det bli tal om en dom. Ja visst de kan se att jag tittat på en film, men uppsåtet där då? Där krävs det inga ytterligare bevis.

Men gäller det sexuella övergrepp så är det en annan femma. Vi vill inte ens pröva det och om vi mot förmodan gör det så ska personen dras i skam och bombaderas av ett vidrigt förnedrande system av ifrågasättande av personens existens.

Så varför är mörkertalet så stort och varför är det sådan skam att ha blivit våldtagen. För skammen lägger vi hos offret. Att ha blivit utsatt för ett övergrepp gör personen till ett brottsoffer enbart och skammen ska ligga hos förövaren och samhället som sviker.

En stor del av den psykiska ohälsan kan härledas till sexuella övergrepp. Det är så vanligt att vi inte vill acceptera vidden av problemet och istället så pratar vi ångest och annat som bara är en effekt av det riktiga problemet. Orättvisan.

Fungerar inte rättssystemet måste det utvecklas då gamla trötta lagmän som det växer mossa på behöver räta på sej. Kom igen nu och vakna till vi kan bli bättre, FATTA!

Bör ett barn bestiga Mount Everest?

Visby Igår var jag på min runda och promenerade med Tarzan(min hund) och satte mej på en bänk i botaniska en stund. Jag kör ju typ egen kvälls/nattvandring i Visby för att förebygga våldtäkt, ofredande alternativt stoppa pågående övergrepp. Mest är det ju tänkt som en aktion för att få folk att tänka och våga ta ställning.

Jämte mej var två föräldrar och deras barn klättrade precis upp i den där gamla ruinen som är som ett torn. Högt och täckt med slingerväxter så blir det ju en ganska vansklig lekplats för ett barn och faktiskt likaså för en vuxen.

Barnen flyger upp i ruinen och efter en stund så ser inte föräldrarna dom längre och ropar lite glatt efter dom.

Jag frågar mamman som står närmst intill mej om hon tycker det är en bra ide att låta barnen klättra där. Hennes svar blir en motfråga om jag menar för att dom kan skada ruinen.

Jag förklarar för henne att jag är mer orolig för att hennes barn kan skada sej. För de är på en sådan höjd att de nästan utan tvekan skulle avlida om de hade trillat ner. Särskilt med tanke på att det är brant och med växter och annat är det ju rätt oklart var man kan sätta sina fötter.

Hon förklarar att det är viktigt att barnen får utmanas och var ska man dra gränsen säger hon. Men om jag är orolig att de kan skada ruinen så håller hon med, förklarar hon igen.

Jag blir otroligt irriterad men framförallt orolig att något ska hända. Det tar en bra stund för barnen att komma ner trots att den minsta flickan är väldigt kavat och inte verkar vara det minsta rädd. Kan ju inte annat än anta att det här är ett normalt inslag i hennes tillvaro.

Jag sitter kvar tills barnen kommit ner och går iväg sen. Jag kunde inte med gott samvete lämna situationen då jag upplevde den som mycket obehaglig.

Är det så att det är en ny våg att barnen ska utmanas för att få bra självförtroende idag? För jag känner igen det lite från hur jag upplevt vissa andra föräldrar om än inte riktigt skarpt som det var i det här läget.

Platsen som sådan är i min helt självklar att den av flera skäl inte ska beträdas. Det är ingen klätterställning och det borde väl inte behövas en skylt för att någon ska begripa det.

På en arbetsplats ska allt riskbedömas och åtgärdas idag, vilket även syns kraftigt i olycksfallsstatistiken. Gäller inte några av dom principerna för att barns tillvaro och är i så fall arbetsmiljöarbete helt onödigt.

Jag förklarade för mamman att det finns en klätterklubb nere vid hamnen som de säkert kan nyttja och där är barnen säkrade. Hon skrattade lite osäkert och sa att ja det kunde kanske vara bra.

Självklart kan man stärka barns självförtroende utan att riskera deras liv. Barns självförtroende stärks genom idrott, gemenskap, testa nya saker(utan att riskera livet och mycket annat.

För mej handlar det mer om föräldrar som inte förstår gränssättning. Öppnar man den kan jag förstå att det blir mycket svårt när man väl ska sätta en gräns eftersom det då blir helt godtyckligt.

Vet inte om det är helt okej att lägga sej i föräldrars hantering av sina barn, men helt ärligt struntar jag i det om jag upplever att barnet utsätts för fara. FULLSTÄNDIGT!

Så lite kort tänker jag så här att finns det risk för kraftigt olycksfall eller död så äör det ingen bra lek för barn. Även om man har vänner som gör lika dant borde alla sätta sina barns säkerhet först istället för att vara moderna föräldrar.

Hållbar träning, ett hållbart liv

Södertälje
Jag har en filosofi jag eftersträvar för min träning och det är att den i största möjliga mån ska vara hållbar. Låter såklart lite klyschigt men med min långa erfarenhet både i livet och i träningen så landar det stabilt i den tron.
För mej ligger hållbarheten att träningen ska vara i symbios med ens liv och sin hälsa. Den ska vara som en motor som tar mej framåt och stärker mej i övrigt. Ja då kan man ju undra hur det ska gå till och hur lite skrammel på gymmet ska kunna påverka så starkt.

Jo först kan vi ju se på delen jag behandlade i förra inlägget här på bloggen att utveckla sin förmåga att sätta upp mål och GENOMFÖRA dom. Det i sej är ju något viktigt för oss personligen och träningen kanske blir den första platsen där jag känner att jag faktiskt effektivt och med munterhet lyckas med det.

En god fysisk hälsa är ju en annan del då många idag har antingen stillasittande jobb eller tunga monotona som sliter på kroppen. Vilket det än är så tjänar man ju på en fungerande stark kropp. För kroppen är ju gjord och genom evolutionen utvecklad för att stimuleras av sin omgivning.

Att vara nöjd och ha möjlighet att påverka sin kropp är ju också något fantastiskt. För alla kan ju i princip göra något åt sin kropp om de är missnöjda. Inte enbart för att man jämför sej med andra(för det gör man varesej man vill eller ej) men för att man själv ska fatta ett beslut och trivas med sej själv.

Det som jag tycker är otroligt spännande idag är att vi börjar se en större variation i kroppsidealen. Något som växer fram till stor del i fitnessindustrin. Ett ideal som skapas av oss själva och inte av den trånga hårda modevärlden som sitter kvar i något gammalt.

Vi ser tävlingar där en större variation av kroppar lyfts fram och fler olika klasser. På sociala medier är det plusmodeller som likas av flest och människors starka resor att förändra sina kroppar hyllas. Inte som ett tvång utan för att de beslutsamt bestämt sej för en förändring om en roligare kropp och en bättre hälsa.
En annan aspekt är kosten som är så central i träningen.
 
För en maximal utveckling krävs bra mat och idag är det riktig mat som står på schemat. Kosttillskott blir ett tillskott och medvetenheten om riktig mat ökar. Kunskap om näring utbyts av nyfikna och skräpmat byts ut mot kyckling, potatis och grönsaker. 
För att få bra resultat är det nyttig riktig mat som krävs och det är detsamma som våra kroppar och själar mår bra utav.

Jag ser många som byter ut missbruk och självskada mot träning. Ätstörningar, för mycket alkohol, droger och annat. Saker som faktiskt inte är kompatibelt med utveckling i träning och följer man principen om hållbar träning kan man få ett träningsbruk istället för missbruk.

Att säga att man byter ett missbruk mot ett annat är felaktigt då ett missbruk förutsätter att det skadar dej. Även om många som går från ett missbruk till ett träningsliv kommer hamna i obalans sannolikt även med träningen så lär de hitta balansen med tiden eftersom det ligger i utvecklingens natur att få alla bitarna att stämma.

När jag jobbade mer aktivt med ungdomar var träningen ett av mina starkaste kort där jag kunde möta dom och utveckla dom. De har ett sådant enormt behov av att hitta bara något där de kan få fokusera sin energi och uppnå något.
Alla människor behöver något för att utvecklas och få må bra, särskilt de som inte har något.
Det finns inga sunda personer idag som lär ut en träningsform som är ohållbar vilket betyder att den allmänna skolan är en positiv norm som alla får chansen att falla in i med tiden. En dålig träning, dålig kost och allt ohållbart kommer ganska snabbt mötas av goda tips om bättring.

Så idag är det väldigt lätt för unga nyfikna vilsna själar att hitta rätt. 
Det finns otroligt många fler saker att ta upp här men om vi bara tittar på det jag nämnt och bakar ihop det så blir resultatet ett längre liv med bättre kvalitet och sannolikt ett bättre mående.

En balanserad grund som jag kan stå på är en solid chans att klättra upp på det högsta berget. Däruppe kan jag få frisk luft och se länge än vad jag någonsin kunde drömma.

Det var ju bara en dröm

Visby Jag vaknade upp imorse efter en mycket märklig och obehaglig dröm. Tror aldrig jag i hela mitt liv blivit så påverkad av en dröm och mitt sätt att agera i drömmen. Eller kanske ska säga mitt icke-agerande i drömmen.

Hursomhelst så är det två män i drömmen där den ena har sadistiska drag som gör illa en kvinna på ett mycket obehagligt sätt. Jag känner hela tiden att han agerar efter en agenda, men att det egentligen handlar om en njutning av att göra illa kvinnan. De berättar ju också för mej att de planerar göra illa kvinnan av oklara skäl. När dom är färdiga berättar dom om det och säger att dom nog lika gärna kan döda kvinnan.

Jag träffar kvinnan och det är dessutom en nära vän till mej(på riktigt och inte i drömmen)som är illa tilltygad och rädd. Hon försöker skoja med mej fast med rädsla i ögonen och förmå mej att hjälpa henne.

Men av någon ytterst märklig anledning i drömmen så gör jag inget. Det är som att en likgiltighet och oförmåga att agera drabbar mej i sömnen. Jag mår dåligt över det som händer men ett yttre tryck i frågan gör att jag inte ska agera på något sätt.

Känslan är en större gruppmentalitet som talar om för mej att acceptera och spela med. Lite som ondskan av nazister som spärrar in oskyldiga i läger och människor bara tittar på. Eller kanske grabbmentalitet där det blir skoj att äckla sej med flickor och man dunkar varandra i ryggen, fast nog många skruvar sej inuti mycket obekväma.

Jag vet att hon kommer skadas och jag gör inget. Kvinnan i fråga kommer från Iran och lever i Sverige med flyktingstatus. Skulle hon bli utvisad skulle hon sannolikt drabbas av något liknande som i drömmen. Så drömmen är inte helt obefogad då saker skulle kunna ske henne i hemlandet, men såklart också i vårt kalla Sverige där kvinnan många gånger är rättslös.

Här vaknar jag upp i drömmen och har en fruktansvärt obehaglig känsla i kroppen. Det är så olikt mej att inte agera på orättvisa och jag har svårt att förstå vad drömmen handlar om och varför jag blir så paralyserad.

Det var ju bara en dröm men ändå sitter känslan kvar i mej av obehag vad de gjort mot kvinnan ihop med min egna feghet. Jag är så berörd att min fina hund som blivit förpassad till en egen hundbädd på golvet hoppar upp i sängen och får lugna mej.

Slutsatsen av drömmen får ju bli att det kostar att inte agera och för min egna del är det otänkbart att vara en fegis när det kommer till viktiga frågor. Samtidigt som det alltid varit något av ett ok att vara en känslig person som berörs av saker är det för mej själv en styrka att ha en pondus där jag kan sätta mitt egna åt sidan och agera för något större.

Som människa kan man alltid göra något i sin närhet. Små handlingar som för en annan kan få en enorm betydelse. Som man har man ofta fördelar genom styrka och större möjlighet att påverka, så varför inte använda det till något vettigt någon gång ibland.

Kan inte unga killar få lära sej att man inte accepterar vissa saker och det är helt okej att säga ifrån om något är fel. Vi äldre lite äldre män kan utan tvekan påverka unga killar i deras sätt och hur en man borde vara. Även om vi alla är olika så finns det vissa saker som bara är rätt och fel. De har ju inte per automatik kompassen inställd rätt då det finns många störande moment i deras väg.

Det är sjukt att vi vet att under en större festival kommer flertalet tjejer att utsättas för sexuella ofredanden och även isch 2-3 våldtäkter. Men det är ju ännu sjukare att vi nästan accepterar det och det blir till en acceptabel siffra då det ändå kanske har sjunkt med några procent.

Feghet är en sjukdom som är extremt smittsam. Dock är motsatsen omtanke minst lika smittsam och står på bra mycket mer solida grunder. Hmmm vad ska jag välja? För det är onekligen så att jag kommer ställas för det här valet många gånger till.

Då får väl ligga nu va?

Visby Jag och min vän åkte ner till Almedalen idag för att se på spektaklet. Organisationer, företag och politiker som strider om att få fram sitt ”vad det nu är” och vi som jag antar är målgruppen de vill påverka.

Helt ärligt så känns det som att gå runt i en låtsasvärld, men kanske beror det mest på att de befinner sej så långt ifrån det enkla lugna liv vi lever här på Gotland. Men hursom så är det alltid kul att få göra ett studiebesök och få känna lite närkontakt av andra världar. 

När vi hade ränt runt ett tag stötte vi på Linnea Claeson och fick såklart ta några selfisar med henne till Instagram och Facebook. Något som hon gärna ställde upp på och samtidigt berömde min fina hund. Detta trots att jag snodde in mej i kopplet och både jag och min vän hade för mycket gratisprylar vi samlat på oss för att effektivt kunna ta någon bild.

Självklart delade jag en bild på min Facebook då jag så länge jag känt till Linnea tyckt att hon är en viktig person som verkligen tar tillfälle i akt och göra något vettigt. 

Att påverka unga människor och deras respekt för varandra är så enormt viktigt. Hon gör ett fantastiskt jobb och jag önskar att fler kunde ta efter henne. För hon påverkar sannolikt mer än de flesta på plats i Almedalen som slåss om vår uppmärksamhet till deras budskap. Politiker och andra som lägger enorm möda och sliter sej i håret för att få fram något som vi bara tar in en bråkdel av och litar lika mycket som på mercedesförsäljaren vid den häftiga mercan.

Men åter till bilden jag la upp på Facebook så tog det inte mer än någon minut förens jag fick någon kommentar om att ”ja nu får du väl ligga då”. Så fruktansvärt meningslös och felplacerad fråga i sammanhanget och sammanfattar verkligen problemet.

Jag valde att inte gå in mer än nödvändigt i diskussion med Mannen i fråga, utan förklarade kort att jag värdesätter hennes engagemang mer än tillgången till hennes kropp. Något han hade svårt att förstå och menade på att man verkligen måste anstränga sej för att få ligga innan det är försent.

Mannens kommentar var ju en helt klockren beskrivning av problematiken. Ett skolboksexempel på en del av det Linnea jobbar mot. 

Nu menar jag inte att män till män dunka i ryggen kåt mentalitet är detsamma som våldtäkt. Men jag tror tveklöst att det är en del i gränslösheten och mäns vilja till att kränka kvinnans kropp. Objektifiering och förminskande av en människas person tror jag gör det enklare att skada. 

Jag tillhör gruppen män som är typiskt stereotypiskt manlig och i teorin skulle tillhöra gruppen som förtrycker kvinnor. Men verkligheten är en helt annan och jag står verkligen inte ut med allt skräp vi män gör mot kvinnor. Från sydpolen till nordpolen finns det något djupt rotat i mannen som gör att en stor andel av oss inte har hyfs, vett, respekt, empati och sedermera enligt mej borde förskjutas av flocken av män. Men ganska många av oss skrattar och fegt dunkar varandra i ryggen istället.

Jag har sen länge tagit på mej rollen att ta ansvar och säga ifrån när andra män saknar det de borde ha i form av respekt för kvinnor. När jag var yngre kunde det yttra sej i form av våld då jag var en hetsig person i hetsiga miljöer där vissa beteende mot kvinnor var absolut förbjudet. Till det var jag en ung man som hatade våldtäktsmän och kvinnomisshandlare överallt.

Idag gör jag det genom att förklara för alfakalvar att man våldtar inte, man slår inte och man respekterar en kvinnas nej. Ett nej man inte ens ska behöva höra man ska kunna känna det annars har man inget med henne att göra.

Vilsna ungdomar som sannolikt aldrig nås av Fi´s budskap men till skillnad från många andra konstigt nog lyssnar på en gammal alfahanne som mej. Alla kan göra skillnad och alla har helt klart en målgrupp de kan nå.

Linne Claeson tar ett stort ansvar många av oss män utan några större problem man axla och helt säkert med det få känna oss lite bättre och kanske till och med förstå lite mer av innebörden empati genom handling. 

I min värld är det okej att vara man, det är okej att vara en machoman, det är okej att vara kvinna, det är okej att vara en machokvinna, det är okej att ha en annan könsläggning, det är okej att göra fel, det är faktiskt okej att vara precis som man själv vill, men det är inte okej att vara ett äckel.

Fokus på förövaren

Stockholm Efter att ha pratat med så många flickor/kvinnor har jag kommit till slutsatsen att jag är tacksam att jag inte är kvinna.

Män drabbas i högre utsträckning av våld på stan och vissa andra saker, men det står inte i närheten i proportion av den skiten kvinnan möts av. Våldet i hemmet, sexism och våldtäkter etc. Ett ofta dolt förtryck som finns över hela världen.

Jag tror att en av dom sakerna vi måste lyckas med är att byta fokus på skammen. Skammen behöver läggas på honom som våldtar och inte på offret. Men tyvärr är det inte så och resultatet är att skammen blir som ett lock som trycker ner kvinnan och skyddar mannen.

Det är ett system som finns över hela världen att mannen tar sej rätt att nyttja makt och våld för att trycka ner och få igenom sin lag.

Det är inte mitt ansvar som man att rätta andra män. Det är inget kollektivt ansvar som bara för att jag föds som man ska behöva bära. Inte mer än att det skulle vara mitt ansvar som människa att bry mej om en värld i krig eller svält. Inte heller mer än att en invandrare skulle ha större ansvar än en ”svensk” om en annan invandrare gör ett fel. Men jag kan och kanske borde jag ändå av egen vilja göra något åt det som är fel.

Jag själv jobbar ju i motvind när jag försöker förändra då synen idag är att jag är en vit machoman och helt fel person att ha en åsikt. Men tänk då på att det är i första han andra män jag vänder mej till. Unga förvirrade män som försöker hitta sin plats.

Min tro är att vi inte ser utanpå om en man är en liten råtta till våldtäktsman utan det kan lika gärna vara ingenjören med glasögon som macho-Johan på gymmet.

Problemet ligger i första hand hos mannen och det är där vi behöver hitta lösningen. På samma sätt som om vi ser ett problem inom en annan stor grupp. Vi män behöver uppfostra varandra och markera var vi står. Manlighet är inte att kränka en kvinna det är att respektera en kvinna och hennes rätt till sina egna kropp.

Att han inte skulle förstå ett nej är skitsnack då det märks tydligt om en kvinna vill eller inte. Kom igen nu sluta tramsa självklart märker man det på en bråkdels sekund. Även om hon skulle vara uppspikad på väggen, ber om smisk och annat som verkar modernt sen filmen ”Fifty shades of Grey” hade premiär så vet ALLA män om hon vill eller inte. Det märks på hennes blick, kroppsspråk och det märks såklart rent fysiskt.

Jag kan som man påverka folk i min närvaro med att markera min hållning, jag kan ingripa om jag ser något som känns fel, kan lära unga om respekt för kvinnans integritet och jag kan göra mycket annat som står i motsats till alla märkliga, vidriga, omanliga handlingar av egoism.

Vad jag också kan göra som bloggare är att plocka fram kvinnors historier så att dom inte blir bortglömda. Varje kvinna som utsätts är ett offer och mannen är förövaren. Kom ihåg att ingen skam ska ligga hos kvinnan. Som det ser ut idag så är helt sjukt det än är varje kvinna en hjälte som vågar trots vårt skamfulla misslyckade system. Ett system som totalt misslyckats med det som det egentligen skulle göra. Skipa rättvisa!

Här är en berättelse jag fick häromdagen av en ung kvinna vid namn My. En av galet många jag fått ta del av senaste tiden. Snälla förstå hur illa det är och hur viktigt det är att något görs.

My

1. Jag har blivit våldtagen av en svensk. Av en svensk? Ja det är sant! Ja och detta jävla rättssystemet är helt åt HELVETE. Christer som är min våldtäktsman sa till polisen. Att vi hade sex. Att han körde in sin kuk i min fitta. Ja och de gjorde han också. Så vi har ju haft sex MEN jag ville INTE. jag sa nej och knuffade bort honom. Och bad han sluta flera ggr om. Jag reste mig upp men han knuffade ner mig igen. Han lyssnade inte på mitt NEJ. Han ville liksom inte ta det. Jag har svaga minnesluckor av händelsen. Orden som ibland kan spöka i mitt huvud är många men en mening minns jag så väl. Konstigt nog. "Äter du p-piller" med gråten i min hals hör jag mig själv svara " vadå da? Nä de gör jag inte " han drar ut den och jag känner mig som den äckligaste person i världen. Jag har ont och känner mig spräckt. Sönder knullad. Förstörd. Jag finns inte mer. Han tog en del av mig och försvann. Så det var inte på bådas villkor. Och vad kallas det då? Jo våldtäkt!! Jag fattade inte de då och inte efter 6 månader heller. Men jag kämpade. Det polisen gjorde sen va att lägga ner det för att de fanns "inga bevis." Men okej vadå inga bevis. " inga bevis på att vi haft sex?" Jo Men inte att jag INTE ville. För då hade jag rivit honom bitit eller dragit i håret. Fram och tillbaka hos polisen. Min våldtäktsman i häktet. Känslan att Inte våga gå ut på dagen. För att då kunde ju " dom andra" som va på hans sida se mig. Och vad skulle dom göra med mig då? Jag hade aldrig kunnat försvara mig. Eftersom det nu (då) inte fanns något längre kvar att ta ifrån mig. Enligt brottsofferjouren hade jag just vid de ögonblicket den stunden den största mardömen i mitt livs historia hamnat i chock. Tack vare all drama med slagen. Kränkt. Varit med om inbrott. Mobbning i alla år och Utfrysning. Och hotad för livet. Och nu våldtäkt. " ja det är inte konstigt att kroppen stänger av och hamnar i chock. Ja nä men de är klart att jag ville bli våldtagen också. Det var ju de som fattades. Jag gjorde motstånd men han va för stark och jag chockad och svag. 2. Men va lugn det är inte bara detta utan jag har blivit antastad också. redan i 2-3 klass av utländska. Och senare genom åren. Där Jag också självklart sagt likadant att dom ska sluta. Men nej. Fick sluta på min praktik t.ex. för att slippa det. Där han en turkisk kille gned sig mor mig när han skulle gå förbi mig i köket på cafét. Att vi som offer ska behöva inte bara bli utsatta för själva dådet (eller hur man säger) själv händelsen OCH leva med det efteråt. Utan vi ska behöva leva med att vi (jag) ska behöva flytta oss (på mig). När de är han i denna situation som ska bli av med händer och fötter. Ihopsydd mun. O.s.v. för de är så det känns. Jag ville inte och klarade inte av ta i mig själv efter våldtäkten. Klarade inte av att tvätta mig själv. Idag är jag anti rött och babyblå. (Ljusblått) och massa mer saker som är svåra än idag efter ca 5 år. Men sen kan jag vara ett levande tex. På att Jag är inte sexmissbrukare. Jag tog inte mitt liv även om jag har försökt flera ggr under mitt livs gång. För de sa dom hos brottsofferjouren att man kunde b.la bli. Men jag är tacksam att jag lever även om jag än idag kämpar med mina ätstörningarna, självskadebeteende. jag kan ha sex även om det ibland/ganska ofta kommer upp känslan ögonblicket som att de skulle vara han igen . Som att jag är där igen o blir våldtagen. Och att jag drömmer mardrömmar. Men vi kvinnor. Måste hålla ihop. Streck på dig. Jag vet att det är svårt. Men du är inte ensam. Jag finns där. Det låter jätte fel och dumt. Men Jag är en stolt psykiskt och fysiskt misshandlad tjej på 28 år idag 2017.

Massa kramar och kärlek till alla orättvist behandlade därute och massa förakt och skambeläggande till er s.k. män som någonstans på vägen gick vilse i sin manlighet.

Namn: Kalle Fritz Läs även: Han är Gotlands nya samhällsbloggare 


Kontakt: kallefritz1978@hotmail.com


Instagram: kallethetiger

Bloggare

Krönikörer