Krönika Jenny Persson I åtta veckor nu har barnen haft sommarlov, med mig. Vi har varit tillsammans nästan varenda dag, dygnet runt, i åtta veckor. I våras, innan sommarlovet tog vid, hände det att jag ångestfyllt frågade mig själv hur det skulle gå. Hur jag skulle orka. Tre barn i tre helt olika åldrar med tre helt olika intressen är inte en lätt match, tänkte jag. Och det ÄR det sannerligen inte heller. Ändå sitter jag här nu och önskar mig några veckor till.

De är ganska stora nu, våra barn. 10,5, 8,5 och 3,5 år gamla. Inga blöjor längre. Vagn har vi slutat med nästan helt. Nappen har vi under sommaren trappat ner på för att den nu slutligen ska ges till Pippi på Kneippbyn nästa helg. Ingenting särskilt behöver packas längre. Ingenting som ABSOLUT INTE får glömmas när man ska iväg någonstans. Dessutom har sommaren bjudit på ett sådant väder att vi inte ens har behövt smörja in dem med solkräm särskilt ofta. Solkrämen är vinteroverallens motsvarighet. Jobbig, klumpig, krånglig.

I veckan gick vi på medeltidsmarknaden och det gick alldeles galant. Inget bråk, inget sammanbrott, ingen som ens behövde gå på toaletten under stunden vi var där. Under de få stranddagar vi haft i sommar har de lekt och badat. Vi har kunnat sitta i våra brassestolar och knappt behövt resa på oss. Åh som jag minns de där åren när vi brukade fråga oss varför vi ens tagit med brassestolar till stranden. Hur vi brukade fantisera om tiden då vi skulle få sitta i dem. Nu sitter vi där. Väljer själva om vi vill resa oss och bygga ett sandslott eller kasta någon liten boll. Vi måste inte, för barnen roar sig själva. Vi får välja själva, vi är inte ägda längre.

Långsamt börjar det gå upp för mig hur livet kan se ut när man inte längre är ägd av barn. De går upp själva och kollar sommarlovsmorgon varje dag. Fixar frukost själva till och med. Storasyster försvinner iväg med kompisar. Mellanungen drar till kojan på andra sidan skogen med sin bästis. Lillpojken har börjat leka med grannpojken och de kryper fram och tillbaka genom hålet i staketet och leker än här än där. Jag sover ut och vattnar tomater. Med regnvatten förstås.

I alla intervjuer med riktigt gamla människor ställs ofta frågan om vilken tid i deras liv som var den lyckligaste. Alla svarar alltid "när barnen var små". Det är på darriga och fundersamma ben jag nu alltså går mot slutet av denna "livets lyckligaste tid". Vad kommer sen då?