I sin just utgivna memoarbok ”Livet” skriver författaren, journalisten och kolumnisten Åsa Moberg så här, hör jag i ett program i radio:
”Från den dag Tor-Ivan inte kom med tåget har jag sett mitt eget liv i ett dödsljus. Om det här var sista dagen i mitt liv, skulle jag då stå ut med att jag gör det jag gör. Oftast är svaret ja/..../vissa dagar kan jag nu för tiden tycka att jag till slut fattat hur man gör, hur man ska leva”.
Det tar som ett slag i magen.
Jag sitter med detta radioprogram i lurarna, det är på färjan och jag lyssnar mest för att fördriva tid, men istället stannar hela världen upp.
Från den dag hennes älskade inte längre kom med det där tåget för så många år sedan nu, då han var borta, har varje dag en större insats, är varje timme, minut, sekund mer dyrbar än någonsin. För henne. Och egentligen för oss alla.
Så mycket vi alla gör som vi inte vill, så mycket slentrian går det i våra göromål att vi knappt kan peka ut vad det är vi egentligen kanske inte vill.
Desto enklare är det att definiera vad som har guldkant i våra liv, vad som får oss att må bra, som fyller oss med energi.
Så varför?
En vän jag hade som dog i cancer för många år sedan nu, ändrade fokus medan han var sjuk. Han rensade ut, valde bort, sade de sanningar han ville säga.
Ibland rättade han mig när han märkte att jag stressade:
”En sak ska du veta, Magnus, det finns ingenting man måste”.
Jag skämdes alltid när han sade så, kände mig påkommen som vid den där kakburken. Upphunnen, ställd naken, för jag visste ju så väl hur rätt han hade.
Jag har genom åren haft en del problem med hjärtat, småsaker jämfört med många andra men trots allt en del otrygghet. Efter varje behandling har jag tänkt samma tanke: Nu ska det bli ändring, från och med nu är det som är riktigt viktigt det enda som betyder något.
Hur länge den föresatsen hållit? Till lunch. Sedan har jag suttit i karusellen igen.
Jag sitter på färjan och ser mig omkring och försöker ta in det obegripliga i att vi alla ska åldras och dö. Inte en enda av oss går fri. Det är en tanke som inte riktigt fäster.
Jag fantiserar om var mina medresenärer varit, vart de är på väg?
Jag har varit i stugan i Småland, lagt kinden mot granithällarna, strukit med handen längs väggarna i det hus pappa byggde. Där är jag nöjd, på andra platser också, men där finns min vrå av världen.
”Om det här var sista dagen i mitt liv, skulle jag då stå ut med att jag gör det jag gör?”.
Det är en tanke värd att tänka, medan klockan tickar på.