Krönika En liten ”markering” i Östergarn? En miljard fimpar. Klarar bröderna sig utan mig? Hur nära är strandnära?

Naturligtvis var det ingen tillfällighet att två fester, landshövdingens i Visby och de gotländska utvecklingsbolagens Landsbygdskalas i Östergarn, ”råkade” inträffa exakt samtidigt.

– En liten markering bara, förklarade Gunnar Bendelin från Nygarns Utveckling. Vid fjolårets landshövdingefest var temat just landsbygdsutveckling, men ingen från de nio mycket framgångsrika utvecklingsbolagen på Gotland var inbjudna! Det tog hus i...

Jag åkte till Östergarn med matsäck, två kryddstarka korvar att grilla, egen potatissallad och en burk öl, och lyssnade på föredrag om vatten- och avloppsreningsprojekt, om glesbygdssatsning i Åre och Slite och ett kåseri om landsbygden. Därefter tipspromenad och grill.

Det talades väldigt lite om festen i Visby. En replik runt grillen:

– Hur många på kalaset i stan vet hur man hittar till Östergarn?

Det är straffbart att kasta skräp i naturen. Men inte fimpar. Varje år kastas det mer än en miljard fimpar på marken. Morgonen efter årets första ”Så mycket Burgsvik” hittar jag trettiotvå fimpar utanför bastun hamnen. Och elva ölburkar.

Läkaren på vårdcentralen påstår att jag drabbats av tennisarm (lateral epikondylit), men den diagnosen accepterar jag inte. Senast jag spelade tennis var i Slite någon gång i början på 1950-talet. Jag förlorade mot Kurt Redner i juniorernas klubbmästerskap och sedan dess har jag inte hållit i ett tennisracket. Därför kallar jag mitt onda för varpaarm och läkaren protesterar inte när jag säger det. Så nu blir det ingen stenvarpa på Stångaspelen och SM i Eksta är också i fara.

Hur ska mina lagkamrater, bröderna Olsson i Bäl IF, då klara sig?

Bor man som jag, cirka 60 meter från strandkanten, då låter det nog illa när jag envist försvarar det nuvarande strandskyddet.

Moderaterna Sten Bergheden och Jesper Skalberg Karlsson vill att kommunerna ska få mer och länsstyrelserna mindre makt över strandskyddet. Folk ska ha rätt att bygga närmare stränderna än de 100 till 300 meter som nu gäller.

Efter ett besök i Skåne för snart tio år sedan körde jag kustvägen mot Bjärred norr om Malmö. Jag skrev då i krönikan:

”Längs den här vägen, med vidunderlig utsikt över Öresund mot Danmark, bor de riktigt rika. Runt sina hus har många byggt murar och andra hinder ända ner till vattnet för att folk inte ska kunna vistas här.”

Riktigt strandnära boende har bara de rika råd med. En promenad på 300 meter klarar de säkert av.

Varje morgon går jag ut i växthuset och talar vänligt med tomatplantorna. Men vad hjälper det? Tomaterna vägrar byta färg, från grönt till rött.

Och äppelträdet, som i fjol dignade av frukt, är nu så gott som helt tomt. Vid senaste räkningen såg jag arton små äppelskruttar.

En äppelkaka?