- Jag har alltid varit intresserad av kläder, ända sedan jag var liten, berättar Anna Andreasson. Både min mamma och min mormor har varit klädintresserade så jag har det i blodet. Min mormor var alltid mycket fint klädd, säger Anna och ler.

När Anna pratar och visar sina kläder så blir hon ivrig och entusiastisk. Ett av rummen i huset har blivit både gästrum och ett så kallat dressing-room. Där finns flera garderober som prydligt rymmer hennes kläder från företrädesvis 1940-1980-talet. I en bokhylla förvaras broscher, håraccessoarer, gamla tidskrifter och vintageböcker. På krokar på väggen hänger halsband att kröna en outfit med.
Dagen till ära är hon mycket fint klädd i en mörkblå vintageklänning med crèmefärgad spetskrage, benvita strumpbyxor, en liten vit tygblomma i den kortklippta pagefrisyren. Rött läppstift och rött nagellack är pricken över i:et.

Hon fortsätter:
- På 1980-talet, då det var modernt att ha en egen stil, brukade jag verkligen klä mig annorlunda. Jag minns bland annat ett par pyjamasbyxor i glansigt tyg som jag hade då. Jag tycker att med kläderna så visar man verkligen vem man är. Jag bryr mig inte speciellt mycket om märkeskläder utan det viktiga är hur jag passar i dem.

Anna skriver sedan några år tillbaka om vintagekläder, det vill säga kläder som är minst 25 år, på den egna bloggen Glamour och fläskpannkaka (www.glamour-och-flaskpannkaka.blogspot.com).
- Jag tycker det är roligt när kläder har en historia, jag har till exempel en jeanskjol som jag köpt second-hand och i den fanns ett kvitto kvar i fickan från 1976!

Annas man och hennes son delar inte direkt hennes intresse för kläder.
- Nej, men min man brukar tycka att jag klär mig fint, speciellt i den här klänningen, säger Anna och visar en vacker vintageklänning med rött skärp.
- Men det är klart, kort kjol tycker han nog är allra bäst, säger hon med glimten i ögat.

Däremot är den lavendelfärgade hatten inte någon favorit hos sonen.
- Nej, den får jag inte ha på mig när jag går med honom på stan, säger hon och skrattar.

Men på helgen när Anna, som är lärare är ledig, då åker myskläderna på, då blir det fleecebyxor och ansiktet får vila från smink.
- Jag är en sådan som är vardagsfin eller rättare sagt: jag är lika fin till vardags som till fest. Det är nog med fläskpannkaka här i livet så då får man lov att skapa lite glamour!

På samma sätt som många planerar veckans middagar så planerar Anna hur hon ska klä sig.
- Jag tänker ut en vecka i förväg hur jag ska klä mig, med accessoarer, smink och skor.

Vi pratar om kläder och att hur man klär sig kan visa på respekt. Till exempel om man blir bortbjuden, att det kan vara ett sätt att visa uppskattning till den som man blivit bjuden av, när man klär sig lite fin.
-Jag som är lärare vill visa respekt för barnen. Jag minns en gång när vi skulle ha friluftsdag och jag kom till skolan i vinterjacka och täckbyxor, dessutom helt osminkad. Barnen blev nästan chockade och tyckte inte riktigt att det var jag. Så nästa dag hade jag en brokig sjuttiotalsskjorta, smink och smycken, ja rubbet och då var de nöjda!

Men hur var det där med att kunna bo bra med alla kläder som man samlar på sig. Hur gör man för att få plats med alla kappor, klänningar, skor och hattar? Anna vet svaret.

- Det gäller att vara hård mot sig själv. När ett plagg kommer in då ska ett ut. Minst. När det är en ny säsong och jag märker att det börjar bli fullt så brukar jag plocka ur allt ur garderoberna och sedan rensar jag. Kollar plagg efter plagg. Har man inte använt det på ett år så ska det bort!

Ett intresse som detta kräver både tid och omtanke eftersom många av plaggen inte går att tvätta i maskin.
- Det gäller att tvätta skonsamt men många gånger räcker det om man vädrar kläderna. Just nu ligger en handbroderad 70-talsblus i tvättstugan som jag funderar på om jag ska våga köra i maskin eller ej.
-Men mina 1950-tals klänningar går absolut inte att tvätta i maskin. 1950-talsklänningar är förresten väldigt svåra att få tag i idag och speciellt till mig som är liten. Drömmen vore om någon som läser det här har en klänning i storlek 34 till mig!

När man pratar med Anna Andreasson om kläder så slår det mig att kläder är en typ av kulturarv, att plagg kan vara något av personligheter som man ska vara rädd om och se på med en smula ömhet. Hur man klär sig och vilken attityd man har till kläder har stor betydelse inte minst för hur man uppfattas, dresskoder är viktigare än man tror. "Kläderna gör mannen". De val man gör har, inte minst, en inverkan på miljön. Något som Anna ofta påpekar när det gäller fördelen med att handla begagnat, att låta kläder cirkulera. Men kläder kan även handla om mod.
- Modig? Nej, jag vet inte om jag är det, jag tycker snarare att det handlar om kreativitet. Jag har alltid varit intresserad av färg och form. Jag tycker snarare att eftersom man med åren blir mer och mer säker på sig själv så borde alla definitivt våga mycket mer och klä sig hur de vill!