Mellanösterns okända flyktingar
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Arabländerna inte bara röstade emot. De hotade med krig, något som de också genast satte i verket. Först genom att stödja palestinsk-arabiska gerillakrigare, terrorister och väpnade volontärer från grannländerna, som redan dagen efter omröstningen igångsatte en veritabel våldskampanj mot de judiska befolkningscentra i Jerusalem och de delar som hade tilldelats den judiska staten, sedan genom att när Israel utropades den 14 maj 1948 invadera med sex reguljära arméer.
Delningsplaner hade förekommit tidigare - till exempel Peel-kommissionens plan 1937 - men hade högljutt bekämpats av såväl de palestinska araberna som arabländerna. Det var inte fråga om den judiska befolkningen skulle få 15 eller 50% av Palestina, de skulle - enligt araberna - inte ha någon del alls, någonsin, basta. Hade en delning genomförts före andra världskriget och Förintelsen, är det mycket möjligt att miljoner judar hade kunnat räddas.
Det bör påpekas att även efter krigsslutet 1945 när Förintelsen inte längre kunde förnekas och 2/3 av den judiska befolkningen i Europa hade mördats på de mest bestialiska sätt, var det fortfarande få länder som var öppna för judisk invandring i någon större skala. Samtidigt ville många av de överlevande lämna de länder där de och deras familjer hade förföljts och mördats. Många ville just till det gamla judiska hemlandet, Israel.
Vad som är mindre känt som en direkt följd av FNs delningsplan, är de åtgärder som vidtogs av arabländerna mot deras egna judiska befolkningar, något som framkommit under en konferens om judarna från Arabvärlden tidigare i månaden i New York. (New York Times 5 november 2007). I anslutning till denna konferens har lagts fram dokumentation om att Arabförbundet uppmanade sina medlemsländer att vidta bestraffande åtgärder mot sina egna judiska medborgare. Dessa åtgärder - som i stort sett följdes - bestod i allt från fängslanden, konfiskeringar av tillgångar, tvångsanslutning till armén, misshandel och andra våldshandlingar inklusive veritabla pogromer. Uppmaningarna följdes av diskriminerande lagstiftning mot den egna judiska befolkningen. Man kan säga att den redan diskriminerade judiska befolkningens situation förvärrades och att de i princip gjordes rättslösa.
Den judiska världskongressen inlämnade i januari 1948 en PM med texten från Arabförbundets lagförslag om åtgärder mot dess judiska medborgare, till FNs Ekonomiska och Sociala Råd. I denna PM ingick också en varning om att alla judar i Mellanöstern skulle "utsättas inför extrem och överhängande fara." Dessa farhågor kom sedan att infrias.
Vid ett möte två månader senare lyckades Charles Malik, den libanesiske ambassadören och ordförande för Rådet att manipulera behandlingen av PM-an och genom en parlamentarisk manöver lämna den utan åtgärd. Vid den tiden drog dessa händelser till sig medias intresse men intresset var kortlivat.
Man kan bara konstatera att judarna från Mellanöstern i princip förföljelserna mot judarna i arabvärlden ledde till att 856000 av dem flydde eller fördrevs från 1948 och framöver under några år. Det är cirka 150000 fler än de cirka 700000 palestinier som flydde eller fördrevs från de delar av palestinska mandatet som kom att tillfalla den judiska staten, Israel.
En majoritet av de palestinska flyktingarna skulle enligt UNHCRs definition klassats som internt förflyttade personer (internally displaced persons) då de hamnade i Gaza, på Västbanken eller Jordanien, som fram till 1922 tillhörde det brittiska mandatområdet Palestina enligt Nationernas Förbunds mandat. Nu hamnade de palestinska flyktingarna i stället under ett alldeles eget FN-organ UNRWA där alla är eviga flyktingar, i tredje och fjärde led och så vidare om de inte får återvända till det som nu är Israel.
Numera har nära en miljon judar från mellanöstern flytt och ytterst få judar lever nu i arabvärlden. I inga fall har deras konfiskerade ägodelar ersatts eller medborgarskap återbördats. De flesta, ca 75%, flydde till Israel och de övriga till Nordamerika eller Frankrike.
I den amerikanska Kongressen finns resolutioner om att USA i alla internationella sammanhang där den palestinska flyktingfrågan tas upp, ska även judiska och andra flyktingar från Mellanöstern behandlas. Flera kongressledamöter kommer att föreslå att dessa resolutioner ska snabbehandlas, bland annat mot bakgrund av Annapolis-konferensen om Mellanöstern.