Här steg ryssarna i land 1808

Ute i Europa hade den franske kejsaren Napoleon slutit förbund med tsar Alexander i Ryssland mot England. Gustav IV Adolf var kung i Sverige och han avskydde Napoleon, som han kallade "det korsikanska vilddjuret". Därför hade han tagit parti för England. Danmark stod redan på Frankrikes sida. Sverige var plötsligt omringat av fiender.
Gustav IV Adolf verkar inte heller ha varit särskilt förtjust i Gotland eftersom han 1806 ville skänka ön till Malteserorden. De vägrade dock att ta emot ön.
I slutet på februari 1808 gick ryska trupper utan krigsförklaring in i Finland och redan i mitten på mars hade de nått fram till Hangö. Fästningen Sveaborg utanför Helsingfors föll i början på maj.
Det finns olika teorier om varför ryssarna ville ta Gotland. En teori är att man ville ha Gotland som bas för angrepp mot svenska fastlandet, en annan att ryssarna ville förekomma engelsmännen som man fruktade skulle besätta Gotland och använda ön som bas för angrepp mot Ryssland.
Invasionen av Gotland hade beordrats av tsar Alexander I och den ryska flottstyrkan utrustades i Libau i Lettland. Under befäl av konteramiral Nikolaj Andrejevitj Bodisko lämnade den ryska flottan Libau den 21 april med kurs mot Gotland.

Det var den 22 april 1808 som nio ryska skepp ankrade upp i Slesviken i Grötlingbo på sydöstra Gotland. Ingen anade till att börja med att det var ryssar eftersom skeppen var falskskyltade. De seglade under svensk flagg och såg ut att vara handelsfartyg. När barkasser med grönklädda soldater började sättas i land förstod allmogen vilka som hade kommit. Vårdkasar tändes och kronolänsman Joen Winter i Burgsvik lät skicka ilbud om landstigningen till vice landshövdingen Eric af Klint. Totalt kom 1 650 ryska soldater i land, dessutom ett antal hästar och sex kanoner.
Under överfärden från Libau hade det varit storm och de ryska soldaterna var mycket medtagna när de sattes i land vid Fluntinge fiskeläge. Officerarna tog sig nattkvarter på gårdarna Sles och Viges och manskapet fick ligga i bivack intill gårdarna. Det berättas att kvinnor och barn flydde till skogs och uppehöll sig i skogen flera dagar innan de vågade sig fram. Och om de uthungrade ryska soldaterna att de stack ihjäl fåren med sina bajonetter, trädde upp dem på trästänger och stekte dem sedan över öppna eldar. Nästa dag den 23 april på förmiddagen bröt huvuddelen av den ryska truppen upp från sitt läger vid Sles. Den väg de gick upp genom Grötlingbo mot Havdhem kallas än i dag "Rysskvior". Marschen gick sedan vidare via Havdhem, Hemse, Fardhem, Skogs i Levide, Bönders i Klinte och vidare mot Ajmundsbro i Mästerby (se karta).

Landshövding på Gotland var amiralen Salomon von Rajalin, men han var tjänstledig och hade i uppdrag från konungen Gustav IV Adolf att vara generaladjutant och chef för det svenska sjöförsvaret. Han befann sig i Stockholm. Som vice landshövding fungerade den 76-årige översten Eric af Klint. När ryssarna landsteg befann han sig vid tingsstället Skogs i Levide för att skriva in det nyligen i hela landet påbjudna lantvärnet. Detta fick han avbryta och snabbt återvända till Visby. Efter överläggningar mellan honom och stadens magistrat samt övriga myndigheter kom man fram till att allt motstånd mot ryssarna skulle vara lönlöst och bara leda till onödig blodutgjutelse.
Vid Ajmunds bro i Mästerby hade allmogen samlats för att försöka stoppa ryssarna. De var beväpnade med spikklubbor och andra hemmagjorda vapen. De var beredda till strid. Men därav blev intet. De fick order från översten Eric af Klint att inget motstånd skulle göras och att de skulle återvända till sina hemsocknar.
På gästgivargården vid Sandäskes i Sanda undertecknades kapitulationen av vice landshövdingen och han lär ha yttrat följande: "En kapitulation till landets lycka men till ingens ära."
Bodisko och ryssarna fortsatte segermarschen mot Visby.

Den 24 april tågade ryssarna in i Visby och tog staden i besittning. Visby stads invånare fick stå för både mat och logi till alla ryska soldater. Amiral Bodicso inkvarterades i borgmästare Grevemühls våning i rådhuset. Han utnämnde sig själv till generalguvernör över Gotland och tog över landshövdingens uppgifter. Övriga befattningshavare inom länet och staden fick behålla sina tjänster.
Under de följande dagarna utfärdade Bodisko ett stort antal proklamationer. Det kom en del protester från gotländska befattningshavare och Bodisko lär ha varit medgörlig. Troligen är det då som han fällde uttrycket "Bodisko ist kein Tyrann".

I en artikel i Gotlänningen från maj 1908 berättas att det i nästan varje hus i Visby hade inkvarterats ryssar. Ute på gatorna stod ryska soldater på post med påskruvade bajonetter.
På långsidan av S:t Karins kyrkoruin vid Stora Torget vajade ryska flaggor. En av Bodiskos närmaste män, den så kallade kosacköversten, Givkowitsch, bodde i Kinbergska huset vid Kinbergs plats (nuvarande Kinbergs plats 8). "Han såg farlig ut med sitt stripiga hår, gulbleka hy och han var svart som en tattare. Han var åtminstone snäll vid barnen. Jag har hört det af en af Kinbergska sönerna själf, som var sju år gammal när den svarte öfversten klappade honom på hufvudet, men nittio år, när han språkade med mig om detta barndomsminne", skriver signaturen J.G.
Han berättar också om den ryske prästen Ovtjinnikow som bodde i tenngjutare Lefflers änkas prydliga tvåvåningshus uppe vid Adelsgatan (nuvarande Adelsgatan 44). Han lär ha sett förunderlig ut i sin granna skrud när han tjänstgjorde vid ryssarnas Te Deum (lovsångsgudstjänst) i domkyrkan och han lär ha haft inte mindre än tolv sidenrockar.

Det är inte helt belagt vilken roll assessorn, köpmannen, överdykerikommissarien m.m. Jacob Dubbe spelade under ockupationen. Han var på den tiden Gotlands mäktigaste man och det sägs att till och med vice landshövdingen Eric af Klint bugade först när de möttes. Det är troligt att han befann sig i Stockholm när ryssarna gick i land i Grötlingbo. Helt klart är emellertid att underrättelser om att ryssarna invaderat Gotland skickades till fastlandet dels med Dubbes fartyg galeaserna Katarina Maria och Kristina Elisabet, dels med köpmannen J. N. Donners postjakt Hoppet från Klintehamn.
Dubbe själv fick i uppdrag av konungen via generaladjutanten von Rajalin att så snart som möjligt underrätta landshövdingen i Kalmar, generalmajoren Mikael Anckarsvärd, om att denne skulle beordra flottstyrkan i Karlskrona att undsätta gotlänningarna. Dubbe färdades landvägen med häst och vagn, dag och natt, från Stockholm till Kalmar och nådde dit den 10 maj. Han hade också fått en hemlig order om att ta sig vidare till Gotland för att lämna underrättelser om att undsättning var på väg. Efter att ha fullgjort sitt uppdrag hos landshövdingen i Kalmar begav han sig till Gotland. Han färdades med postjakten från Böda till Klintehamn men halvvägs till Gotland lämnade han fartyget, gick över i en roddbåt och rodde i land. Han ska enligt en egen rapport till landshövding Anckarswärd ha kommit i land vid Kronvall i Eksta den 14 maj. Hans uppdrag var sedan att sprida budskapet till så många gotlänningar som möjligt att en svensk flottstyrka var på väg för att rädda Gotland.

Bodisko hade låtit sätta ut posteringar i Visby och Klintehamn som skulle stoppa all båttrafik från Gotland. Han hade också soldater som höll utkik högst uppe i domkyrkans torn efter fientliga fartyg på väg mot Gotland. Dessutom hade han placerat ut strandvakter på flera ställen längs kusterna som spejade dels efter egna förstärkningar dels efter svenska örlogsfartyg. Jakob Dubbe lyckades emellertid ta sig i land utan att bli upptäckt av ryssarna. Han återvände till Visby och sökte där upp Bodisko och berättade att en svensk flottstyrka var på väg mot Gotland. Bodisko pressade honom på uppgift om hur stor flottstyrkan var och Dubbe lär ha sagt att den uppgick till mellan 5 000 och 6 000 man. Han fick lämna Bodisko som en fri man men mindre än ett halvt dygn därefter greps han och satts i arrest på order från Bodisko. Han hade beskyllts för att vara svensk spion och den som angivit honom var handelsmannen Charles Chasseur (se nedan). Han fick sedan sitta arresterad i tre dagar.

På kvällen den 14 maj ankrade den svenska flottstyrkan upp i Sandviken i Östergarn och befälhavaren konteramiral Cederström skickade majoren von Yhlen som underhandlare till Bodicso, som efter krigsråd med sina närmaste officerare beslutade att underteckna kapitulationen. Den tidigare nämnde så kallade kosacköversten, Givkowitsch, lär ha motsatt sig att ryssarna skulle kapitulera. Han ville ta strid mot svenskarna och i varje fall ville han att staden skulle brännas innan ryssarna gav sig i väg. Men det ville inte Bodisko. Han ville inte heller ha någon blodsutgjutelse och fick till sist igenom sin vilja. Bodisko gick med på kapitulation och i kapitulationsakten föreskrevs bland annat att ryssarna skulle lämna Gotland inom två dagar. Så blev det också. Den 17 maj tågade ryssarna ut genom Österport och marscherade till Slite där de inskeppades för vidare transport till Libau i Estland. Alla vapen och ammunition hade de dessförinnan fått lämna ifrån sig. Större delen av de svenska trupperna ryckte aldrig in i Visby utan dirigerades till Slite och vägarna dit för att övervaka den ryska avfärden.

Jubel i Visby
I Gotlänningen den 16 maj 1908 skriver signaturen J.G.:
"Men i Visby var jublet stort. Inga ryssar längre i husen, inga fientliga patruller på gatorna, inga proklamationer från rådhuset till "hans majestät kejsarens trogna undersåtar", men i stället öfverallt hederliga svenska soldattyper, vänliga ord och blickar och en känsla som aldrig tillförne af samhörighet med det stora gemensamma fosterlandet".
Kan du riktigt tänka dig in i, läsare, hvad det vill säga att hafva förlorat sin själfständighet och återfå den, att ha väntat döden och finna lifvet, att ha tvingats in under ett förhatligt främmade banér och så med ens se detta krossadt till marken och de gamla trofasta färgerna, den blå och den gula, i stället veckla ut sig för vinden, befriande, skyddande och hägrande!
Kan du det, så borde du förstå att rätt tolka det jubel, som i dag för jämnt hundra år sedan rådde i vår stad och på hela vår ö."

Om översten Eric af Klint kan nämnas att återgick till befattningen som vice landshövding men redan i slutet på juni 1808 kom ett kungligt brev som meddelade att han av åldersskäl hade befriats från sitt uppdrag och ersatts med överstelöjtnant C.J. Fleetwood, som hade varit befälhavare för de svenska trupperna som återtog Gotland.

Hur gick det då för Bodisko? Jo, den ryske amiralen föll i onåd hos tsar Alexander I som ansåg att ryssarna skulle ha tagit strid och försvarat erövringen av Gotland. Bodisko blev förvisad till staden Vologda i norra Ryssland. Där var han en kort tid men blev sedan tagen till nåder på nytt och slutade sina dagar som militärbefälhavare på fästningen Sveaborg i Finland. Han dog 1815 och är begravd på en ortodox kyrkogård i Helsingfors.

Hade de utlovade ryska förstärkningarna kommit i tid är det inte troligt att ryssarna hade kapitulerat. Det var alltså mycket nära att Gotland skulle ha blivit en rysk provins för evärdliga tider. Nu blev det inte så utan i stället ledde dessa händelser till att Gotland äntligen fick ett eget försvar. Ny landshövding på Gotland blev 1810 "Gotlands befriare" amiralen Rudolf Cederström. Han var den drivande kraften för att en Nationalbeväring skulle inrättas för att förhindra nya fientliga angrepp mot ön. Så skedde också och på kort tid hade nästan 7 000 man rekryterats.

För 50 år sedan, 150 år efter invasionen, uppmärksammades händelserna dels genom en förstasidesartikel i Gotlands Allehanda dels genom den politiske redaktören Artur Nilssons ledare "150 år efter Bodisko". Slutklämmen i Artur Nilssons ledare 1958 lyder:
"Dagens 150-årsminne har något att säga gotlänningarna även i vår tid. Viljan att försvara fosterön lever fortfarande stark bland senare släkten och statsmakternas skyldighet att ge oss resurser för vårt försvar betrakta vi alltjämt lika självklar."

Jag tror inte att Artur Nilsson ens i sin vildaste fantasi kunde tänka sig att Gotland skulle stå utan militära förband mindre än 50 år efter det att han skrev detta. Det har hänt mycket sedan 1958 både i Ryssland och på Gotland. Sovjetunionen finns inte längre. Men rysskräcken finns kvar och har kanske till och med ökat de senaste åren med tanke på den planerade ryska gasledningen nära Gotland.