Kulturliv följer i spåren av dynamisk ekonomi
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sambandet är tydligt i såväl de italienska renässansstäderna som medeltidens Baghdad, Paris och London.
Samtidigt finns tydliga tecken på att det inte går att från politiskt håll artificiellt skapa kreativitet och ekonomisk utveckling genom kultursatsningar. Den tyska huvudstaden Berlin har exempelvis under senare tid marknadsförts som "en stad av glamour".
Stadshuset har fokuserat på att locka filminspelningar och modeshower till Berlin, men negligerat grundläggande förutsättningar för medborgarna och näringslivet.
Omfattande skattefinansierade kultursatsningar har inte varit substitut för ett dynamiskt näringsklimat. Höga skatter, regleringar och svårighet att få bygglov har lett till förlusten av 100 000 arbetstillfällen under kort tid. Berlin präglas av närmare 20 procentig arbetslöshet. Mellan 2000-2006 spenderade EU:s strukturfonder över 10 miljarder kronor för att lösa krisen i staden.
Sydney i Australien liksom San Fransisco i USA är två andra exempel på städer där lokalpolitiker försökt skapa tillväxt genom satsningar på kulturlivet. Båda städer är kända för sitt kulturutbud, men bristen på företagarvänlig politik kombinerat med höga skatter för medborgarna har lett till stagnerande utveckling.
Det gäller att tolka sambandet mellan kulturliv och ekonomisk utveckling rätt. De städer som lyckas bäst tenderar att vara där politiken öppnar upp för näringslivets framväxt. I spåren av en växande ekonomi skapas naturlig en efterfrågan på kulturell utveckling. Samtidigt är många kulturutövare själva entreprenörer och gynnas av samma förutsättningar som andra företagare.
Trots allt utvecklades London, Paris, Baghdad och renässansstäderna först som ekonomiska centra för handel och utbyte för att först senare också kunna utmärka sig genom rikt utbud av konst och kultur.
För att hitta nutida exempel behöver vi inte se längre bort än Stockholm, där fokus på goda förutsättningar för näringslivet med tiden också har översatts i rikt kulturellt utbud.
Kulturlivet följer alltså i spåren av dynamisk ekonomisk utveckling, men tyvärr begränsas utbytet mellan kultur och näringsliv av de svenska skattereglerna. Sponsring av kultur missgynnas skattemässigt jämfört med annan sponsring. Som följd av detta är sponsringen av kulturen en tiondel så stor i Sverige, mätt som kronor per invånare, som i exempelvis Storbritannien.
Politikerna bör byta fokus. Istället för att försöka stimulera ekonomin genom kultursatsningar är det mera konstruktivt att verka för rikare kulturutbud genom att öppna upp för ekonomisk utveckling. Samtidigt gäller det att reformera de skatteregler som försvårar för Sveriges näringsliv att sponsra kulturen.