I gasledningens kölvatten
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I Östersjöns bottensediment finns stora mängder gifter lagrade som kan frigöras av ingrepp på bottnen. Risken för detonationer av minor och dumpad ammunition är också stor. Om sådana inträffar kan konsekvenserna för havsmiljön knappast överblickas.
Men det finns också viktiga säkerhetspolitiska aspekter på gasledningen. Dess konsekvenser måste hanteras om den svenska regeringen i slutändan tvingas godkänna att ledningen läggs i vår ekonomiska zon.
På det nationella planet är det främst två saker som krävs. Det ena är att förbättra kontrollen över Östersjön. De initiativ som den svenska regeringen nu tar för att åstadkomma en för kuststaterna gemensam övervakning är mycket bra. Det förestående ordförandeskapet i EU bör utnyttjas för att med kraft driva frågan.
Sverige bör också införa en "angränsande zon" enligt havsrätten. Frågan har övervägts under mer än tio år utan att något beslut fattats. En sådan zon skulle ge Sverige möjlighet att intill 24 nautiska mil från baslinjen utöva nödvändig kontroll av exempelvis ingående fartyg för att i preventivt syfte och på ett mer effektivt sätt förhindra överträdelser mot kuststatens lagar vad avser invandring, skatter, tullar och hälsovård.
Genom införandet av en angränsande zon med början runt Gotland och Gotska sandön skulle Sverige kunna utöva dessa befogenheter bland annat i det område där gasledningens sträckning planeras.
Det andra handlar om beroendet av rysk naturgas. Med den energiöverenskommelse som nu träffats mellan regeringspartierna ska Sverige behålla och även utveckla kärnkraften. Därmed minskar vår risk att komma i samma beroendeförhållande som många andra europeiska länder.
Samtidigt vill Folkpartiet att EU driver på för en europeisk elmarknad. Viktiga steg har tagits för att få ett ramverk på plats. Men nu krävs också stora och långsiktiga investeringar i infrastrukturen. De leder till en totalt sett bättre miljö och minskad utsatthet för grannländer som i avsaknad av egna energitillgångar är hänvisade till rysk gas.
I ett strategiskt perspektiv är det mest allvarliga att stora länder som Tyskland och Frankrike ökar sitt beroende. Utvecklingen i Ryssland kräver ett enat och beslutsamt uppträdande från EU:s sida. Gasledningen får inte bli ett verktyg för Rysslands strävan att spela ut EU:s länder mot varandra.
Mona Sahlin (S) vill varken utveckla svensk kärnkraft eller medverka till en europeisk elmarknad. Den politiken gör både Sverige och Europa mer utsatt för påtryckningar och klassisk rysk intressepolitik utförd med Putins energipolitik som vapen mot grannarna.