Värnpliktiga 825 Stenström har minnen som aldrig bleknar
Den allmänna värnplikten försvinner den 1 juli i år. Och den kommer inte tillbaka så länge det råder fred.En konsekvens av detta blir att de kära lumparhistorierna och lumparminnena nu så sakteliga kommer att fasas ut från sällskapslivet.
Mats Linder. Med sinne för goda historier. Foto: Rolf Jönsson
Foto: Rolf Jönsson
Ingen kan berätta om muckardagen, dagen då man slapp ut från detta fängelse som sett i backspegeln var så otroligt lustfyllt.
Ingen kan berätta om sin bondpermission (= olovlig frånvaro, gärna nattetid efter att ha klättrat över ett högt staket med taggtråd). Borta är skrönorna om vad det var mer än ärtor i kulsprutevällingen (= ärtsoppan). Knappast någon kommer att finnas som gör sig lustig över de militära förkortningarna. T.ex. llampfpskvikv. Det vill säga luftlandsättningsamfibiepansarskytteintfanterikanonvagn.
Är inte tiden kommen då vi bör nedteckna en del lumparhistorier?
Svaret är Johan Adam, det vill säga JA.
Vi gör ett litet försök.
Carl Bertil Stenström, 92 år, var Gotlands kommuns starke man i samband med kommunsammanslagningen på 1970-talet. Han var under många år sedan kommunstyrelsens ordförande. Han har många speciella minnen från sin lumpartid, som blev lång eftersom den inföll under beredskapen.
- Jag ryckte in 1938 och tanken var att jag skulle utbildas till sjukvårdare i Eksjö efter grundutbildningen på I 18. Men så blev det inte alls.
En övning för de nyinryckta bestod i att de skulle åla från kasernerna ända ut till Toftavägen medförande ränslar och gevär. Det var ett kraftprov bara det och att det skedde i spöregn gjorde inte saken bättre. Många av rekryterna ådrog sig lugninflammation av en smittsam variant som visade sig bli förödande. Penicillin fanns inte. Den medicin som fanns fungerade dåligt. Många insjuknade i lunginflammationen och ett hundratal soldater dog på regementets militärsjukhus efter svåra lidanden.
Carl Bertil drabbades också av sjukdomen. Efter en sjukdomsperiod då de sjuka beordades att ta hand om sina döende kamrater tillfrisknade 825 Stenström, men han hade ärr på lungorna och kunde inte bli en stridande soldat. Kunde han skriva maskin? Jo, han hade i liten skala försökt sig på detta. Bra. Då fick han bli skrivbiträde på en stab.
Vad han inte visste när han fick den befattningen var att han skulle bli isolerad under ett halvår.
- Dom bar upp säng till mig och mat och jag fick under sex månaders tid se till att dygnet runt vara på plats, bland annat för att svara i telefon.
När han vistats sex månader i sitt fängelse bönade och bad Carl Bertil om att få följa med fjärde skyttekompaniet som skulle flyttas ut till Burgsvik där de skulle bevaka hamnen men också få tillfälle att bada. Den tillvaron hägrade.
Carl Bertil fick följa med. I Burgsvik fick kompaniets alla 140 mannar ställa upp och hålla fram händerna med handflatorna uppåt. Soldaternas händer inspekterades. När inspektionen kom fram till Carl Bertil stannade den.
- Du är ren om händerna. Du får bli officerskock, fick Carl Bertil höra.
- Jamen, invände han genast. Jag kan ju inte laga mat. Det har mamma alltid gjort.
- Jag ska lära dig, sa
överstelöjtnant Lind.
Så fick det bli. Carl Bertil fick instruktioner, lånade mammas kokbok och följde det goda motto som pappa brukade dra fram. Det gick ut på att om man skall göra något så skall man göra det ordentligt och inte fuska. Och av skrivbiträdet blev det en kock som aldrig fick några klagomål från sina matgäster.
Carl Bertil låg inne i det militära i tre år totalt och under större delen av en perioden var han kock med ansvar för frukost, middag och lunch till tolv officerare.
- Det blev långa dagar, men jag välsignar den tiden, säger Carl-Bertil Stenström när han ser i backspegeln.
Han har haft en oerhörd nytta av sitt matlagningskunnande. När han var kommunstyrelsens ordförande svarade han för all representation. Säg den kommunalpamp som själv lagar maten när det kommer fina gäster. Det gjorde Carl-Bertil.
- Jag har lagat mat till massor av landshövdingar och biskopar och många andra, säger han.
- Och än i dag lagar jag mat till mig själv varje dag.
Att det blev så här kan alltså sägas bero på att 825 Stenström hade så rena händer den gången fjärde skyttekompaniet ställdes upp i Burgsvik för mer än 70 år sen. Och att han hade rena händer berodde på att han efter en sjukdom fick sitta inne och arbeta med skrivmaskin och papper på en expedition. När ödet griper in...
Mats Linder, politisk redaktör, bidrar med lumparhistorier om en beväring som inte hörde till de smartaste.
Två ordväxlingar kommer han särskilt ihåg:
1. - Kan du hämta en slägga?
Går i väg, Kommer tillbaka med en yxa och en slägga.
- Jag haur glömt vicket som är vicket.
2. - Vad är störst, en gråsparv eller en havsörn?
1. - Jag är la ingen jävla fågelexpert
Bosse Larsson från Västerhaninge, sedermera känd programledare och allsångsdito, chockade mönstringsförättarna när det drog ihop till militärtjänst för hans del i början av 50-talet. Bosse hade plitat dit Gotland på raden för önskad ort för tjänstgöringen! Mönstringsgubbarna hade väl aldrig tidigare upplevt att en kille från Stockholmstrakten verkligen ville hamna på denna ö.
- Jag hade inget behov av att vara i närheten av mamma och pappa, berättar Bosse. Jag ville i väg. Och 1946 hade jag som 12-åring fått åka på en skolresa till Gotland. Jag blev så betagen och tyckte att det var en sagoö så jag ville dit igen.
Det blev 10 månader på A 7 för Bosse, som berättar ett speciellt minne från den tiden.
- Vi hade övning på skjutbanan den här dagen. Plötsligt kom det en jeep körande och stannade. Han som körde efterlyste 27 Larsson och förklarade att denne skulle hoppa in för omedelbar transport till kompaniexpeditionen.
- Jag blev rädd, fick hjärtat i halsgropen. Hade det hänt något hemma, eller...? Det var på darriga ben jag klev in till kaptenen på expeditionen.
Där fick Bosse Larsson ett mycket oväntat besked. Kaptenen berättade att Bosse nu efter ingripande från självaste försvarsministern Torsten Nilsson fått den permission som han tidigare vägrats av A 7-befälen för en Stockholmsresa. Nu var det bara att klä om och sätta sig på planet mot Bromma kl 14.20.
Varför nu detta?
Jo det hela berodde på att Bosse Larsson året innan hade ställt upp i en talangtävling. Den kanske hette Rikskampen eller något liknande. Först vann Bosse den regionala tävlingen och sedan rikstävlingen. Första priset var en veckas vistelse på Gotland. När Bosse skulle ta emot priset kunde han tala om för Arne "Isen" Israelsson, som var programledare, att staten var generösare än så och bjöd på en 10 månaders vistelse på ön.
En annan följd av vinsten i tävlingen var att Bosse skulle dela ut förstapriset i nästa års tävling.
Det var när han sökte permission för att kunna utföra detta uppdrag som det blev nobben. Ända tills självaste försvarsministern ingrep alltså.
Då kunde Bosse lugnt fara i väg och tillbringa tre dagar på fastlandet. Värt att nämna i det här sammanhanget är att Bosse vid den här tiden inte hade uppnått det kändisskap som senare gjorde honom till en person som alla svenskar kände. Nu var han en ganska vanlig ung man från Stockholmstrakten.
Att Torsten Nilsson personligen tog tag i detta ärende har säkert att göra med att han och Arne "Isen" Israelsson var goda vänner.
- Det hände mycket annat under lumpartiden och vi hade väldigt roligt, avslutar Bosse Larsson, som nyligen fyllt 76 år. Men allt som hände lämpar sig inte för tryck.
Två speciella lumparminnen har etsat sig fast i minnet för Osborne Nyström, Fårö. Det ena handlar om den sadistiske läkaren som kallade honom simulant trots att han skadat ena foten allvarligt under ett gymnastikpass. Läkaren vägrade att sjukskriva Osborne och ge honom remiss till vård utanför det militära.
Osborne gjorde sin värnplikt vid
KA 2 på Rindö och hade tänkt sig att bli officer. Han blev inte det. Den skadade foten, som gjorde att han fick gå med kryckor tidvis, var dock inte huvudorsaken till att han valde att slå in på en annan yrkesbana även om nu en icke-sadistisk doktor undrade om han kunde tänka sig en annan yrkesbana än den militära med tanke på fotskadan. Osborne hade nog tänkt om i alla fall, säger han i dag.
Den sadisistiske läkaren fick senare en anmälan från en värnpliktig på sig och blev suspenderad vet Osborne.
Foten lyckades Osborne själv träna upp så att den kom att fungera nöjaktigt.
Ett annat minne härrör från tiden innan fotskadan hade uppstått. Osborne och hans lumparkamrater var förlagda till Aspö i Blekinge skärgård för utbildning.
En lördagskväll begav han och en kamrat sig till Karlskrona för att dansa. Kustartilleristerna var klädda som flottans män med blåkragar och runda mössor och sådant brukade gå hem hos flickorna.
Glad i hågen valde Osborne ut en flicka och bjöd upp. Hennes svar minns han än i dag mycket väl:
- Du! Jag dansar inte under furirs grad.
I dag skrattar han gott åt det. Som tur var fanns det andra som kunde tänka sig en svängom med en kustartillerist som inte hade någon grad alls så visst blev det dansa av den lördagskvällen i Karlskrona.
Så jobbar vi med nyheter