Den svarta rösten

Jag ser ut över vattnet som så många förr gjort. Men jag imponeras inte av dess kraft eller styrka som de flesta andra. Jag bara känner hur det spottar i ansiktet på mig. Skrattar, visar exakt hur fast jag är på den här jävla ön. Gotland, drömmarnas ö. Det stora kulturarvet! Visby, rosornas stad. Dit du alltid vill återvända. Säkert. Visst kan det vara vackert att se på, men i slutändan trollbinder det bara en listigt - snärjer in en i sitt bo och när man upptäcker hur värdelöst det är att bo här är det för sent.
Jag hade aldrig gått i fällan om det inte vore för min sambo Henrik. Han kom härifrån och ville inget hellre än att slå sig ner här för gott. För gott - orden får mig att rysa. Tidigare bodde vi i Göteborg där jag kom ifrån. Det var där vi träffades, för sju långa år sedan. Men jag kände inget behov av att stanna, speciellt inte om han inte ville det. "Du var för svag för annat", viskar den svarta lilla rösten i mitt huvud.
Den rösten är min vardag. Svart och full av hat får den mig att krympa mer och mer varje gång. Jag minns inte hur länge jag har haft den. Sakta men säkert har den smugit sig på med åren. Det enda jag vet är att den funnits under min vistelse i Visby. Två år. Två långa år.
Jag fick välja boende. På det sättet var det lätt att dras med i det hela. Alla små söta gatuhus var en inredningsdröm som ingen kunde motstå. Så jag valde ett på Visborgsgatan och Henrik gladde sig. Vad mysigt, tänkte jag då. Litet med lågt i tak och gammaldags känsla samtidigt som det var nyrenoverat.
Just nu sitter jag vid den lilla trädgården som hör till. Jag kan sitta på muren och se ut över vattnet. Jättefint, tycker alla som kommer och hälsar på, men för mig är det bara en påminnelse om hur fast jag är här. Och väldigt snart efter att vi köpt huset upptäckte jag den värsta nackdelen. Att det är som att leva i en guldfisksskål. Alla som går förbi tittar in och synar en. Extra roligt eftersom du är så ful och fet.
Men det värsta med att bo i denna förbannade stad är nog att ha Henriks föräldrar så himla nära. Jag trodde att vi skulle träffa dem ungefär lika ofta som innan, men nu tittar de jävlarna in var och varannan dag. "GE MIG ANDRUM!!" vill jag skrika när de dyker upp, men det kan jag förstås inte göra. Jag har väl inget större emot just dem som personer, men det är det där med att de alltid ska fråga "Den förbjudna frågan" som man får av alla. Den om barn.
- Blir det några barnbarn snart eller?, säger de med plirande ögon.
Och som vanligt säger Henrik "Inte än, men vi håller på och pratar om det" medan jag tänker "nej". De är alltid lika lättade. "Du skulle bli en så dålig mor", väser den svarta rösten i mitt huvud. Jag sluter ögonen. Ja, kanske. Jag vet inte. Jag vill ju ha barn, jag har alltid velat det. Men under den senaste tiden när det plötsligt har blivit aktuellt, har tvivlet inom mig växt sig stort. Henrik säger att han väntar för min skull, men ändå så ska han ju se till att vi pratar om det hela tiden. Varför då, kan man verkligen undra. Vi kommer ju ändå fram till samma sak varje gång. Att jag inte vill än. De där samtalen är ju rent tjat från hans sida. Han tror väl att jag ska ändra mig. "Du har ju ett så bra jobb nu! Pengarna är ju inga problem om det är det du tänker!".
Nej, pengarna är inga problem. När vi flyttade hit fick jag snabbt ett nytt jobb som journalist på en av tidningarna. Konstigt nog är lönen högre än den var i Göteborg. Men i för sig var det då en väldigt liten tidning. Nackdelen är att arbetet är tråkigt. Ingenting händer ju på den här ön! Att behöva skriva ett reportage om att en 37-procentig ost hade blivit stulen från en mataffär var rent ut sagt kränkande. Speciellt när det hamnade en notis om det på första sidan. Vem fan vill läsa om att en ost blivit stulen? Jag vill ju skriva kreativa saker! Skapa något! Men det klarar du aldrig av, inte ens om du fick chansen. Och jag känner mig sjukt oinspirerad på det här stället. I min jobbansökan skrev jag att jag var kreativ vilket min dundertönt till chef tydligen tror att jag är. "Eller så vill han bara att du ska visa de kunskaper du faktiskt sade att du hade".
- Skriv en novell om det där! Skapa något banbrytande för kulturdelen!, ber han mig hela tiden.
Det är så förödmjukande att inte kunna göra något sådant när han vill. Han måste tro att jag ljög i min ansökan. Men det är plötsligt svårt för mig att vara kreativ på beställning. Förut kom inspirationen till mig oavsett om jag hade press från utsidan att prestera.
- Sitter du här och tänker?
Jag rycks upp ur mina tankar. Det är Henrik.
- Hej, mumlar jag.
Han sätter sig bredvid mig.
- Jag slutade tidigt och tänkte att jag skulle laga något gott åt dig. Du har väl inte tänkt göra något särskilt?
Jag skakar på huvudet. Henrik suckar och slår sig ned bredvid mig.
- Vad är det nu då?
- Kan du sluta med det där? fräser jag. Svin, lägger jag till i mitt huvud.
- Med vad?
- Du behandlar mig som om jag är världens mest tröttsamma människa. Men det är inte jag som valde att vi skulle vara här! Jag har den där jävla rösten i huvudet och jag vill bara ha bort den och bli lycklig igen. Men det går inte! För det går inte att vara lycklig här!
- Men gumman... Du bara antar en massa. Jag sa inget som alls nödvändigtvis behöver antyda det där.
Jag tiger och Henrik låter ansiktet sjunka ner i händerna. Jag känner hur den där ilskan inom mig stiger. Ilskan som så lätt ångar upp nu för tiden. Precis som tårarna som nu också trycker på bakom ögonlocken.
- Och älskling, viskar Henrik. Du var inte lycklig i Göteborg heller... Du tror det, men allt det här började innan Visby. Kanske du bara behöver en psykiatriker?
- Sluta kalla mig för psykfall!
Min röst är gäll.
- Men det gör jag inte!
- Jo! Det enda du gör är att tjata på mig! Disk, mat, barn, arbete, mitt liv! Speciellt barn! Jag har sagt miljoner gånger att jag inte vill!
Henrik reser sig upp.
- Jag har tänkt. Och jag vill inget hellre än dela allt med dig. Men jag vill inte ha barn med dig. Inte just nu. Inte förrän du skaffat hjälp.
Idiot, tänker jag. Varför ens tjata som en dåre om han inte ens vill? Jubelidiot!
- Nehe? Då löser jag detta snabbt åt dig, fräser jag. Jag vill inte ha barn heller, så du behöver inte oroa dig för den delen. Eller är det att göra slut du är ute efter?
- Nej! Självklart inte! Jag saknar dig när jag inte är med dig. Hela tiden. Och när jag träffar dig saknar jag dig fortfarande! Du är inte där. Du är inte du. Men jag vill inget hellre än att vara med dig, Louise, för att jag älskar dig. Och du säger att det enda som är fel är den där rösten! Och jag tror att du bara hittat på det där.
- Hur vågar du?! fräser jag.
- Nej, lyssna. Och jag tror faktiskt att den där svarta rösten... att den där svarta rösten är du. Din röst. För din beskrivning av den är precis så du låter själv. Hela tiden. Du gnäller om allt. På dig själv. På andra.
Jag bara stirrar på honom. Luften går ur mig. Han rycker på axlarna och suckar.
- Du får tänka på det där själv. Och försök att inte sätta dig i försvarsställning när du känner dig mogen att prata om det. Jag går in och diskar.
Och så går han in i huset. Ensam sitter jag kvar och känner hur hans ord sakta sjunker in. "Innerst inne", viskar rösten, "vet du att han har rätt".