En lek med döden

Tankens kraft kan få mirakel att ske. Kanske också mord?
Marianne Cedervall leker med döden i sin debutroman "Svinhugg" där hon påstår att affirmationer, bekräftelser som upprepas som ett positivt mantra, kan få rosor att blomma. Och om man då tänker riktigt elakt och negativt och uttalar rena förbannelser?
Läkaren Mirjam är medelålders, rödhårig och grann, nu sen hon tappat tjugo kilo. I flera år har hon levt i ekonomisk misär och slitit som distriktsläkare i en by långt i norr efter att ha blivit blåst på sitt livs investering i ett vårdhem, hänsynslöst lurad av tre män i företaget Care for Seniors på Gotland.
Nu har hon återvänt hem till sin ö tillsammans med sin bästa vän, den stadiga trollkonan Hervor som kan det här med besvärjelser. De flyttar in i det gamla kapellet i Kajpe kviar, granne med den sexige grisbonden Sylve.
I byn bor också de tre onda männen. Hämnden är nära.

*
Flera av mansbilderna i "Svinhugg" är närmast karikatyrer. Mirjams bror, den snipige prästen, var elak redan som barn och nu har han dessutom gått emellan henne och dottern, som flyttat till Amerika.
De tre affärsmännen är riktiga grisar. En är snål, en är grym och den tredje äckligt överviktig, om än inte fullt så vidrig som de andra.
Som prästdotter och läkare känner Mirjam ett visst knip i samvetet, men tittar ändå kallblodigt på när männen forgås. Svinhugg går igen.
Marianne Cedervall har jobbat mycket med miljöer och detaljer, med ljus och färger och dofter. Det är lika pepprat med symboler för gotländsk sommar som rabbisskitar i en sandig tallbacke - eller som de svordomar som häxan Hervor frikostigt kryddar sitt tal med.
Men det är visst bara grannbonden Sylve och hans mor som pratar en sorts gotländska och det är inte ens konsekvent genomfört. Minuspoäng.

*
Eftersom det bokmördas rätt friskt på Gotland redan så har Marianne Cedervall valt ett mera humoristiskt sätt att taga folk av daga.
Jag vet inte riktigt var jag ska sortera in den här boken. Som spänningsroman är den ungefär lika död som de tre gubbarna under jord eftersom Mirjam, damen i rött, redan i första kapitlet sitter på kyrkogården och njuter av att ha "tagit bort" dem. Återstår alltså att se hur.
Det är ett vanskligt grepp att skämta om ond bråd död och jag är inte helt säker på att jag gillar de här hämndlystna fruntimrens inträde i litteraturen.
Det här är nämligen den första boken om Mirjam och Hervor - enligt omslagstexten.