Rävfällan slog äntligen till
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Om jag var centerpartist, vad skulle jag då svara mina barn som alla är motståndare till kärnkraft? Jag skulle nog lova dem att omedelbart lämna partiet, något annat hade inte varit möjligt.
Men nu är sveket ett faktum och det är bara att hoppas på det bästa.
Att det aldrig mera säger poff! i något av världens 436 kärnkraftverk (585 om några år). Att den mänskliga faktorn inte en gång till orsakar ett radioaktivt utsläpp. Och att kärnavfallet förhoppningsvis kan lagras tryggt under de hundra tusen år som krävs.
Våra efterlevande kommer aldrig att förlåta oss om det går snett.
När jag skrivit klart ovanstående är jag så upprörd att jag måste ta en paus. Jag klär mig och går ut i trädgården. Det duggregnar. Två stenknäckar och ett antal pilfinkar lämnar hastigt fågelbordet när jag närmar mig. Från de täta buskagen hörs kvitter från några talgoxar.
26 april 1986 inträffade haveriet i kärnkraftverket vid Tjernobyl och radioaktivitet spreds in över Sverige. Vi uppmanades att inte äta grönsakerna vi odlat. Persiljan och plantorna med timjan och basilika grävde vi upp och brände, men den tidiga sommarpotatisen åt vi, trots varningar, på midsommarafton.
Jag tittar till vinstockarna (ser bra ut), björnbären (gott om knopp) och päronträdet (också lovande). Rensar sen ett fisknät tills den värsta upprördheten lagt sig.
Mina och Hermes förberedelser inför cyklingen genom Baltikum i sommar fortsätter. Viss oro för min ömmande bak framförde jag i en tidigare krönika och fick då genast svar från cykelambassadören Gun Hägglund:
Vid sittande å sadeln angör man densamma med delvis andra sittmuskler än de som nyttjas vid vanlig sittning på stol eller i fåtölj. Dessa andra sittmuskler är därför mindre tränade vid cykelsäsongens början. Ömheten är helt enkelt vanlig hederlig träningsvärk och går som sådan garanterat över efter några rejäla turers sadelnötning. Härda ut, således, och misströsta icke!
Nej, jag misströstar inte, för jag gör framsteg. I min förra rapport infann sig smärtorna redan efter fyra kilometer, men senast kände jag ingenting förrän i jämnhöjd med soptippen i Hamra. Då hade jag cyklat en mil.
Fällan slog äntligen till.
En räv mindre.
Hönsen applåderade.
Telia har nog landets sämsta kösystem.
Det är några år sen jag senast skrev om denna kö, i vilken jag alltid hamnar på 40- 60:e plats med väntetider upp emot en halvtimme. Efter ett antal köanden ringde jag då upp Telias pressavdelning och fick då beskedet:
Ibland uppstår det tillfälliga toppar och du har tydligen haft oturen att ringa just då. Försök igen!
Och jag har försökt flera gånger och alltid med samma resultat. Nu i veckan ringde jag för att få veta varför det på mina senaste telefonräkningar står att jag ringt två fem sekunder långa samtal till Afghanistan. Jag känner ingen i Afghanistan och på fem sekunder hinner man i stort sett inte säga mer än "Hej!".
Efter att ha förklarat mitt ärende för en inspelad kvinnoröst och sedan svarat på några av hennes frågor, uppmanades jag av en ny röst att trycka på knappar. Jag tryckte på 3:an, för bakom den besvaras frågor om telefonräkningar.
Du har placerats i kö och du har plats nummer 50. Beräknad väntetid cirka 19 minuter.
"Otur" igen alltså. Och inte orkade jag vänta i nitton minuter för att få veta till vem jag ringer i Afghanistan.
Har vi helt förlorat förmågan att promenera? Eller spankulera, vilket jag egentligen tycker är ett bättre uttryck eftersom det, enligt mitt lexikon, betyder lugnt och bekymmerslöst promenera. Promenera betyder, enligt samma ordbok, långsamt gå för nöjes skull. Ingen större skillnad alltså, men i promenerandet finns tydligen inte det bekymmerslösa. Men numera promeneras det i hög takt, med eller utan stavar, och själv tycker jag mitt gående är bortkastad tid om jag inte blir ordentligt svettig av det.
Jag måste försöka lära mig spankulera.
När jag äntligen någorlunda fått ner mig ilskna puls efter centerns kärnkraftsvek kommer nästa smäll.
De rasistiska poliserna i Malmö som i en filmad sekvens i en polisbil vid upploppet i stadsdelen Rosenård bland annat sa:
Ska ha han steril om jag får tag i han... Ska få duktigt med stryk så att han inte kan stå på benen... Lilla jävla apejävel... Jag håller med han gubben på Ica i Vellinge: "Ni har kommit till fel kommun, blattejävlar!"
Polismästaren kände till vad som sagts, men reagerade inte. Åklagaren: Inget tjänstefel, inget brott.
Och i den interna polisutbildningen hos malmöpolisen använde man sig av fiktiva namn som Neger Niggersson och Oskar Neger. En kvinnlig polis gjorde en anmälan, men den anmälan är försvunnen. Finns ingenstans!
Enda ljuspunkten, kanske ett hopp om att de inblandade ändå får sitt straff, helst sparken, är rikspolischefen Bengt Svenssons spontana reaktion:
Jag är förbannad rent ut sagt!
Bevistade Dragspelsgalan i Visby i lördags.
Funderar på att bilda föreningen Dragspelare mot kärnkraft.
Vi klarar oss med helt vanlig luft i bälgen.