Det var där jag blev bekant med honom, vilket delvis berodde på att våra föräldrar kände varandra.
Fjellstedtska skolan i Uppsala blev hans gymnasium. Det var en skola med internat, som hade grundats för att bereda ynglingar, särskilt från landsbygden, möjlighet att studera. Den var i första hand avsedd för blivande präster. Och det var präst Rune Pär tänkte bli.
När jag 1949 kom till Gotlands nation i Uppsala fanns Rune Pär redan där och vi kunde umgås lite oftare. I slutet av året debuterade han som författare med diktsamlingen Fågel med snabba vingar. Jag fick i uppdrag av Gotlands Folkblad att recensera den. Under mina gymnasieår hade jag medarbetat där med en del artiklar och recensioner. Det var den recensionen som blev upphovet till Haimbygdsveisä. Om detta skall jag berätta, men först något om Rune Pärs fortsatta bana som författare.
Han publicerade ytterligare två diktsamlingar, men prästtjänsten, bland annat som medarbetare till Olov Hartman på Sigtunastiftelsen och som komminister i Östra Ryd, upptog allt mer tid. Skrivlusten pockade och efter tolv år tog hand avsked från prästämbetet och började arbeta som journalist, bland annat på Expressen. Det blev också upptakten till en ny karriär som prosaförfattare.
Han återinträdde i prästämbetet 1978 och har tidvis tjänstgjort i församlingar nära Falun, där han är bosatt sedan l974.
I sitt litterära bagage har han ett 40-tal romaner, de flesta med historiska motiv. De är alla präglade av hans gedigna forskande i litteratur och arkiv. I den genren återfinns en 1500-talskrönika i fyra delar, en trilogi om 30-åriga kriget och en om Falu koppargruva. Bland historiska dokumentärromaner kan nämnas Blomsterkungen om Carl von Linné, som blev högt lovordad även av Linnékännare, och Dynamitkungen om Alfred Nobel, som översatts till franska och slovenska. Andra böcker är översatta till holländska och ryska.
Gotländsk miljö präglar hans andra roman, Möte (1966), och Ryssen kommer (1991). Båda utspelas i Sudergarns socken. I Möte återges många repliker inte på gutamål men mycket illusoriskt på den gotländska som talades på Sudret för 60-70 år sedan. I den senare boken återfinns faktiskt ett par repliker på gutamål redan på första sidan. “Dei va bain ei pylsu", klagade luffaren, som glufsat i sig en “pölsa" i källaren men inte märkt att “kattu hadd kisslä ei pylsu".
Men åter till poeten RPO och min recension av hans första diktsamling. Jag var lyrisk (!) över att en gotlänning blivit publicerad på ett fastlandsförlag, vilket var ytterligt sällsynt, i synnerhet när det gällde lyrik. Till och med dåtidens stora gutaskribenter Gustaf Larsson och David Ahlqvist hade lokala utgivare.
I ungdomligt oförstånd gick jag hårt ut och gisslade de hembygdsorienterade versalster som ofta publicerades i lokaltidningarna. Därvid härsknade Bertil Kahlström till, chefredaktören på Gotlänningen. Han läste lusen av mig och undrade om jag med hembygdsdikter avsåg vad Larsson och Ahlqvist producerade. Det var nu ingalunda fallet, jag uppskattade dem båda. Men jag var blind av vrede och svarade sturskt och spotskt i ett genmäle i Gotlands Folkblad. Kahlström återkom några dagar senare.
Om jag svarade minns jag inte; jag har i alla fall inte något klipp bevarat. Kanske tog debatten slut eftersom julen var nära. Men på Gotlands nation fick jag uppbära en hel del smälek.
I samband med en studentikos julfest fick jag någon liten julklapp. Vad det var har jag glömt, men jag har kvar paketetiketten: “Lasse, Lasse liten/ dikten är så stor,/ men kanske inte riktigt/som du tror. För benägen recension."
Tre veckor efter nyår kom finalen. Den 23 januari 1950 publicerade Gotlänningen Haimbygdsveisä. Med tillägnan till mig. På framträdande plats och med mycket luft innanför ramen. Några dagar senare fick jag från Rune Pär en maskinskriven version av dikten med dedikationen “Vännen Lars-Erik med tacksam tillgivenhet och hopp om framtida, fortsatt samarbete i den kritiska välviljans förtecken".
Många år senare frågade jag Rune Pär om Kahlström varit så upprörd som jag inbillade mig, Inte alls, fick jag till svar; han hade storskrattat och tyckt att det varit roligt att röra om i den lokala ankdammen.
När jag efter sex decennier läser Kahlströms inlägg, ser jag att de egentligen är ganska godmodigt hållna i jämförelse med min egen bufflighet. Och jag lärde mig definitivt att det inte lönar sig att skrika så högt.
Haimbygdsveisu är ett slags aftonpsalm: “Dei gynnar blei skäumt yvar alvrä u mänskar gar haim till sitt". Rune Pär Olofsson har skrivit ytterligare en sådan, nr 511 i Svenska kyrkans nu gällande psalmbok: “Så tvår sig än en dag i nattens källa".
Läs gärna den också, det är en psalmpoetisk pärla.