Det sista som lämnar människan är stoltheten
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är lätt att bli personlig, när det handlar om feminism och jämställdhet. Det är ett personligt ämne och det rör alla, precis alla.
I debatten efter Mats krönika i onsdags anklagade någon honom för att vara en dålig pappa. Det tror inte jag. Mats har dessutom redan, omedvetet, dragit ett strå till jämställdhetskorgen då han skrev om det underbara i att vara pappaledig.
Jag kan dock tänka mig ungefär hur personen som antydde att Mats skulle vara en dålig pappa, tänkte. Ungefär såhär kanske:
Här har vi en man, pappa till två små tjejer. Han är dessutom en ganska upplyst, bildad och medveten man, inte minst efter sina år på den stora kvällstidningen.
Han skriver att det finns stora skillnader mellan män och kvinnor. Att det är uselt. Punkt.
Vidare skriver han att genus tråkar ut honom. I ett privat mail: "jag bryr mig inte om genusfrågor, jag har annat som är viktigare". Mats vill inte buntas ihop med våldtäktsmän och mördare, men buntar själv ihop alla feminister och avfärdar oss som tråkiga.
Jag skulle inte vilja påstå att Mats är en dålig pappa, verkligen inte. Han är helt enkelt bara en...man. Han har inte vart där. Vet inte hur det känns, hur det är, vad det innebär att vara kvinna. Nog kan jag förstå den oförståelsen, men det är viljan att förändra som jag saknar. Liksom konstruktiva förslag.
Okej Mats. Kanske tycker du inte att prinsess- och hela klädgrejen är rätt väg att gå? Vilken väg till ett jämställt samhälle tror du på? Feminismen är humorbefriad tycker du, hur gör vi den roligare?
Jag struntar i om genus och feminism och jämställdhet inte roar dig, den berör dig! Du lever i en familj som består av 75 procent till kvinnor.
Du har troligen en mamma? Tjejkompisar? Vad tänker du göra den dag din lilla dotter kommer hem och berättar att killarna har ropat hora efter henne i skolan? Vad gör du den dag din fru känner sig så osäker över att vistas ensam ute om kvällarna att hon slutar jogga? Vad gör du den dag du är på besök i barnens skola och upptäcker att dina döttrar knappt får en syl i vädret då killarna står för 80 procent av lärarens uppmärksamhet?
Vad gör du då? Går det att förebygga könsskillnader? Hur?
Vad jag önskar är konstruktiva förslag.
Vidare önskar jag förståelse. Du skriver om oviljan att buntas ihop med mördare och våldtäktsmän, men Mats!
Vi som är kvinnor måste bunta ihop er! För vi vet inte vem som är vem! Om du kommer bakom mig i en park en mörk kväll, eller om du så är min bästa killkompis, så vet jag inte om du skulle bara kapabel till att våldta mig eller inte.
Sånt vet man liksom inte förrän det är för sent. Därför måste jag passa mig för alla.
Du skriver själv att det finns en enorm bitterhet och ett hat mot hela det manliga släktet och visst är det sorgligt Mats, att det är så? Men kan du inte förstå det? Kan du inte förstå att ständig rädsla, ständigt förtryck, leder till bitterhet och hat? Och att det kan vara svårt att vara konstruktiv under sådana förhållanden? Kan du inte förstå att man griper efter varje halmstrå då, för man vill så gärna ha en förklaring. Det sista som lämnar människan är stoltheten, skulle jag vilja påstå.
Och det är stoltheten som driver mig när jag läser, skriver och diskuterar genus. Jag vill så gärna ha en förklaring. För jag kan inte ta på mig skulden.
Jag vägrar gå med på att skulden till allt ont som kvinnor ständigt utsätts för är deras egen. Att den är min. Mitt fel. Jag vägrar gå med på det.
Du vägrar också ta på dig den skulden, vad bra! Då kan vi ju jobba tillsammans!
För visst kan jag förstå den där aspekten, oviljan att ta på sig den kollektiva skulden. Det kan jag verkligen och jag kan till och med hålla med om att feminismen har misslyckats där.
Så Mats, jag lovar att från och med nu sluta lägga en kollektiv skuld över alla män, om ni fina, snälla män tar och hjälper till lite!