Luciamorgon och vi försover oss! Får slita ungarna ur sängen, hafsigt slänga på dem lussekläderna och skynda iväg. Vi som hade tänkt gå upp tidigt, äta frukost i lugn och ro och sedan göra oss fina och få känna av högtidligheten och roligheten med denna vackra högtid. Istället blev det såhär och det är i sådana stunder som man känner sig som en väldigt misslyckad förälder.
Väl på dagis bryter den lilla ihop. Vill inte vara med i luciatåget. Ångrar sig och vill vara med. Ångrar sig igen. Hon är knappt vaken, stackarn och har just upplevt en rekordsnabb morgon med hyperventilerande och snäsande föräldrar.
Hon får sitta i mitt knä medan vi ser storasyster skrida fram. Mycket modstulen. Mycket ledsen. När dagis egenbakade lussebullar dukas fram är hon ännu ledsen. Stora, bruna pepparkaksögon tittar sorgset på oss och får oss att börja prata om att ta med henne hem igen och strunta i dagis den dagen.
Men så får hon äntligen syn på honom. Han som också vägrade att vara med i luciatåget. Han som också struntat i tomtedräkten och istället fått sitta i publiken och se och höra sin storasyster och alla dagiskompisarna sjunga de sånger som alla barnen har övat de senaste veckorna.
Liam heter han och han är min lilla unges allra bästa kompis. De får syn på varandra och tiden stannar. De springer emot varandra och möts, med öppna armar, i vad som ska komma att bli den längta och varmaste kramen som någonsin bevittnats. Där står de båda två och ett halvt-åringarna och kramas en gråmulen luciamorgon bland halvstressade föräldrar och lusseklädda barn. Där står de två bästa kompisarna som, ovetande om varandras beslut, vägrat att medverka i årets luciatåg.
Där står de och kramar varandra som om där inte finns någon morgondag. Som för att säga "det gör ingenting, vi är bra ändå, fast vi inte klädde ut oss och sjöng med". Sedan tar de varandras händer och försvinner iväg, lekandes.
När jag hämtar barnen några timmar senare leker de fortfarande och min lilla unge vill inte gå hem först.
- Där är Lima. Det är min bäste kompis, säger hon.
Och jag ser på Liam med min dotters ögon. Liam som hon känt sedan hon var nyfödd nästan. Liam som finns på dagis varje dag och som kommer att finnas i närheten i många långa år framöver, då de är exakt lika gamla och kommer att följas åt genom hela skolsystemet. Liam som ligger och sover bredvid varje dag på vilan. Liam som oftast hinner fram först med kramar och tröst på dagis om någonting händer.
När jag ser på Liam med min dotters ögon så förstår jag ju att han har blivit en stor trygghet för henne på dagis. Bäste kompisen som finns där varje dag.
När jag ser vilken glädje mina barn har av sina vänner, får det mig att älska de här ungarna också. Jag älskar Liam och hans syster som får mina barn att förlora sig i skratt och lek. Vincent och Villemo som vi lekt så ofta med att de börjar kännas som en del av familjen.
Överhuvudtaget har jag börjat se på andra människor genom barnens ögon. De människor som mina barn tycker om, de tycker jag också om. De människor som lägger möda och omsorg på mina barn och anstränger sig för att barnen ska få förtroende för dem, de människorna älskar jag. Dagisfröknar, vuxenkompisar, barn, släktingar, personalen på Öppna förskolan. Jag älskar dem alla. Genom mina barn många gånger.
I en egen klass för sig står förstås mor- och farföräldrar med sin ovillkorliga kärlek. Jäklar vad det daltas. Och det ska daltas. Efter förmåga ska alla far- och morföräldrar dalta med sina barnbarn. Och älska ovillkorligt.
En vecka kvar till jul och ingenting är gjort. Inte ens en pepparkaka har bakats. Följ den sista julstressen på min nya blogg: www.brunheten.blogg.se.
Glad advent!