Nyårsafton - en värdelös högtid för mig

Gotland2011-12-31 04:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Nyårsafton. Vi står ett gäng ungdomar ute i snön i Fardhem. Vi är någonstans runt sjutton, arton år och typ alla är ihop med någon utom jag. En som jag har hånglat med några gånger tidigare kommer fram och lägger armen om mig samtidigt som raketerna börjar ljuda. Oj då så romantiskt, tänker jag och blir lite upprymd, innan han böjer sig fram och spyr upp hela nyårsmenyn rakt ner drivan framför oss.

Jag har liksom alltid hatat nyårsafton. De "glada" vuxenfesterna man tvingades närvara vid som barn, ungdomsfesterna med tillhörande fylleslag i tonåren, festerna med de eviga sammanbrotten runt 20-årsåldern. Folk blir som förbytta när det är nyår. Även den mildaste människan kan utan förvarning förvandlas till ett monster. Och det är alltid någon som bryter ihop. Är det inte man själv så är det ens pojkvän, ens bästa kompis eller hon med ätstörningar. Efter tolvslaget dör alltid festen. Man känner sig trött och gammal, full och misslyckad och så går man hem. Tänker att man aldrig mer ska fira nyår. Men så nästa år står man där, återigen ångerfull inför att spendera denna viktiga kväll helt ensam. Och man går på fest och allt börjar om.

Ja. Nyårsafton har varit en särdeles värdelös högtid för mig, genom alla åren. Fram till nu faktiskt. Sedan några år tillbaka firar vi nyår på ett alldeles fantastisk sätt, sedan vi slagit oss samman med en annan familj med barn i exakt samma ålder som våra, plus en lite äldre storebror i den andra familjen. Vi turas om att bjuda. Så vart annat år kan en familj ta det lugnt på dagen, gå på promenad och mysa. Den andra familjen har det lite stressigare, men aldrig för stressigt. Pretentionerna är inte skyhöga.

Vi samlas tidigt. Barnen leker. Vi äter god mat. Barnen dansar. Den som vill tar ett glas vin eller en öl. Ingen blir full, faktiskt inte ens berusad. Vi äter efterrätt. Barnen bränner sig lite på tomteblossen. Vi drar av några raketer. Den som vill får stanna inne. Vi kramas och pratar om året som har gått och om det som ska komma. Barnen är vakna länge. Vi äter godis. Skålar. Och går den kvartslånga promenaden hem sen på natten.

Dagen efter sover barnen länge. Sen myser vi runt. Går en promenad. Äter upp det sista julgodiset. Ingen är bakfull. Alla är glada. Det har blivit ett gott nytt år.

Och fastän man kan sakna den tiden, får man säga att ibland är det skönt att ha kommit en bit ifrån den där spyan i drivan ute i Fardhem.

År 2011 blev ett riktigt mellanår för mig rent privat, medan resten av världen tycktes koka desto mer. Bilder från Libyen, Egypten och inte minns från Utöya, sitter kvar. Hemma i Sverige tramsade Håkan Juholt runt och Zlatan fick en ny matchvikt på 100 kilo jämnt.

På ön är det semlorna jag minns allra bäst från året som gick.

Inför 2012 hoppas jag att de förskolor och skolor som väljer att ta tag krafttag och verkligen försöker följa läroplanens alla punkter, blir fler. Även de punkter som rör genus och likabehandling, samt de som talar om att förskola och skolväsende ska göra vad de kan för att bryta traditionella könsmönster.

Det är fredag förmiddag när detta skrivs och i eftermiddag ska vi ner på stan och marschera. Med och för bönderna och landsbygdens folk. Jag må önska mig ett nytt badhus till Visby och jag må hålla med om att vissa skolor på landet bör läggas ner. Men i dag marscherar jag för så mycket mer. Jag marscherar för Stavgard, för biblioteket i Lärbro, för Ellys närbutik nere på Ronehamn, för bygdegårdar, ängen, glada krav- kor och valkiga bondehänder.

Gott nytt år Gotland!

önskar

Läs mer om