Januari alltså. Skilsmässornas månad. Snålmånaden. För mig, även åldrandets månad.
Dagarna flyter undan. I bloggarna diskuterar man dagis, eller, förskolan som det ju faktiskt heter. Förskolen på gotländska.
Och en dag arrangerar några vänsterkids bussresor ut till Solsidan i Stockholm under parollen "odla ditt klasshat".
Leker med tanken på vad som skulle hända om jag själv började arrangera dylika bussresor. Resorna skulle gå till olika styrelserum, chefskontor, riksdagen naturligtvis, idrottsanläggningar med mera och parollen skulle istället vara "odla sitt manshat".
För visst handlar det om samma sak? Arbetarklassen är arga på överklassen för att överklassen sitter på pengarna och makten medan arbetarklassen inte gör det. För att överklassen ska kunna vara just överklass krävs att någon är "underklass", eller "arbetarklass" som vi säger här i landet.
För att någon ska kunna ha mycket, måste någon ha mindre. För att någon ska kunna vara överlägsen, krävs att någon är underlägsen. För att någon ska kunna vara chef krävs att någon arbetar under chefen.
Det handlar om orättvisa strukturer. Precis som den mellan män och kvinnor.
Ändå är klasshat så oerhört mycket mer accepterat här i landet. De här vänstermänniskorna har alltså kryssat runt med buss bland de fina villorna ute i Saltsjöbaden, berättat om vem som bor var, stannat till lite vid de finaste husen.
Tänk om jag skulle göra samma sak! Stanna till utanför Pigges hus. Bjuda gruppresenärerna på fika utanför Bo Dahlöfs kontor. Hade jag sagt att jag gjort det för att "visa på klass- skillnader", för det hade ju faktiskt lika gärna kunnat vara det, hade folk dragit på munnen. Media hade uppmärksammat.
Trevliga mejl från lite vänsterpartister hade strömmat in. Kanske hade någon innerstadsunge kastat lite ägg på bussen, på språng mellan Gallerian och Bageriet. Hade bussresans mening istället varit den att passagerarna skulle få chans att odla på sitt manshat lite. Ja. Då hade det troligen blivit andra ljud i skällan. Äggproducenterna hade jublat.
Och nej. Jag är inte avundsjuk på acceptansen gällande hat och ilska som finns runt klasskampen. Men jag är avundsjuk på acceptansen runt hela kampen.
Förskoledebatterna rullar i bloggvärlden. Man vill ha utökad föräldraledighet, möjligheten att vara hemma med sina barn tills de fyllt tre. Man vill ha större möjlighet att jobba mindre. Människor vill vara med sina barn mera, helt enkelt och jag undrar om vi inte närmar oss en föräldraförsäkringsrevolution så smått.
Själv är jag otroligt nöjd med mitt beslut att plugga under småbarnsåren. Att utbildningen dessutom är på distans gör att jag själv kan bestämma över mina tider och eftersom jag är och förblir en nattuggla kan jag hämta barnen tidigt på dagis och ägna nätterna åt att plugga klart om jag vill. Och det vill jag.
Den här veckan har vi haft tid och möjlighet att gå till pulkabacken varje dag efter förskolan.
I pulkabacken är nazister och restider med Gotlandsbåten det sista jag tänker på. I pulkabacken där barnakinder lyser röda som stopplysen och där skratten klingar gladare än på självaste julafton.
De blir så trötta av allt upp och ner-springande i backen att de tillslut segnar ner och blir sittande i snön, ätandes av allt det vita. De är så kalla att de gråter. Men de vill inte gå hem.
Och så kom februari. Den brukar rinna förbi ganska fort med lite hångel där på alla hjärtans dag. Och sen kommer den - våren. Men till dess ska jag faktiskt glädjas åt vintern och snön för första gången hittills i livet. Genom barnens vilda lycka, gläds jag.