Jag blir så fruktansvärt arg när jag läser om den gotländske fotbollsspelaren som dömdes för misshandel av sin fru i slutet av förra året. Ju mer jag läser, desto mer kokar jag.
Jag kokar inombords då jag läser hur fotbollsgubbe på fotbollsgubbe slänger citat som "det är mänskligt att göra fel" (förbundskaptenen Erik Hamrén) och "spelar han bra fotboll så ska det inte påverka" (Ralf Edström). Det sistnämnda citatet rör frågan om huruvida fotbollsspelaren ska få spela i landslaget eller inte. Fotbollsspelaren stängdes av från landslaget omedelbart efter att domen från tingsrätten fallit och avstängningen gäller så länge styrelsen anser att det är nödvändigt.
Jag kokar då jag läser trådar på olika forum, vilka förringar de händelser som lett till domen: ett stryptag och ett stenhårt skott på hustruns lår vilket orsakat en rejäl lårkaka. Det är så jävla sjukt att vuxna män sitter och förringar dessa brott och på så sätt får det att låta som helt normalt att ta strypgrepp på sin hustru.
Men framför allt kokar jag över då klubbdirektören för fotbollsspelarens nuvarande lag i Holland säger "han har varit väldigt öppen med det här och berättade redan från början att han hade stora problem med sin före detta fru". Ingenstans talas det om vilka problem den före detta frun rimligtvis borde ha haft med fotbollsspelaren.
För några veckor sedan häktades två basketspelare på Gotland, missänkta för misshandel av en man i 40-årsåldern.
I det här fallet känns allting väldigt hemligt. En mobiltelefon nämns. Basketproffsen erkänner vad de gjort, men omständigheterna runt omkring är oklara. Vittnen nämns och historien upprepas då en före detta tränare till basketproffsen säger "alla kan göra mer eller mindre fel". På samma sätt som man i Holland pratar om fotbollsspelarens "problem med exhustrun" pratar man här om utländska spelares utsatthet och om ett rått klimat.
Skillnaden mellan dessa fall är att där fotbollslandslaget väntade med avstängning tills domen fallit och där det holländska laget inte ens verkar ha haft en tanke på liknande, stängdes basketproffsen av omedelbart, redan innan polisens ingripande. De blev dessutom häktade med hänvisningen att de annars kunde få för sig att försvinna från landet.
En likhet är att offren för båda fallen av misshandel fick lindriga fysiska skador (psykiska skador nämns inte hittills i vad jag har läst).
Anledningen till mitt intresse för de här fallen var tankar kring hur man som privatperson resonerar och dömer utifrån det man läser i media. Trots att jag vet så otroligt mycket mindre om fallet med basketstjärnorna hade jag nämligen redan på förhand bestämt mig för att basketproffsen bär mindre skuld än fotbollsspelaren och att avstängningen av dem är rakt orättvis.
Samtidigt. Jag vill ju att fotbollsspelaren ska straffas hårdare. Jag vill att hans holländska lag ska kicka honom åt skogen, att kontrakt ska rivas och att landslaget för alltid ska hålla fast vid avstängningen. För man ska inte slåss. Men varför jublar jag då inte åt den omedelbara avstängningen av basketproffsen som slogs? Är det okej att slåss ibland? Är sannolikheten större att basketproffsen hade anledning att slåss än att fotbollsspelaren hade det? Har man någonsin anledning att ta till våld? När i sådana fall?
Lustigt är också hur så många människor så ofta ifrågasätter mitt stora intresse för genus. Könsroller. Våra förväntningar på män respektive kvinnor. När just de frågorna ständigt är så pass aktuella precis överallt och särskilt då de ställs på sin spets som i de här två fallen.
Fotbollsspelaren har överklagat domen till hovrätten.