Det är synd om män. Är det något jag lärt under mitt första år på universitetet så är det det.
Män lever kortare liv än kvinnor. Män drabbas av många svåra sjukdomar i högre utsträckning än kvinnor. Män har mindre sociala nätverk än kvinnor. Män tar livet av sig i större utsträckning än kvinnor. Det är svårt för män att klara sig ensamma utan partner. Män dricker, snusar, röker och knarkar mer än kvinnor. 5,5 % av alla som sitter i fängelse är kvinnor. Resten är män. Andra undersökningar visar att män är de som äter mest kött och är de som över huvud taget har ett mer miljöfarligt beteende/livsstil än kvinnor.
Ändå har jag vandrat i mitt hittills 27 år långa liv i tron att det är oss kvinnor som det är synd om. Jag har läst artiklar om hur kvinnorna blir krigens stora förlorare. För i krig dör männen, vilket lämnar många kvinnor ensamma med barn och försörjningsansvar. Fatta hur vrickat det är! Männen dör men det är kvinnorna det är synd om!
I Sverige är det kvinnor som rapporterar om sämst hälsa. Samtidigt visar statistiken att det är männen som faktiskt har sämst hälsa. Kvinnor är även oftare i kontakt med sjukvården. Fast att det är männen som har den sämre hälsan. Om en man blir sjuk, anger han sin partner som den viktigaste stöttepelaren genom sjukdomsperioden, medan kvinnan uppger vänner och det sociala nätverket. Män är alltså långt mer beroende av kvinnor än vad jag tidigare trott
Det som är den stora skillnaden mellan män och kvinnor, enligt mig, är att kvinnor gör något åt saken. När kvinnor genom århundradens lopp har upptäckt orättvisor har de även kämpat och gjort något åt det. Vi har skaffat rösträtt, arbeten, p-piller, föräldraförsäkring, förskolor, fått till reformer och lagar till våra fördelar. Vi har slagits och kämpat med näbbar och klor och fått till en hel del bara de senaste 40 åren.
På 90 talet uppfanns till exempel ordet "dubbelarbeta" vilket syftade på kvinnorna som först jobbade åtta timmar om dagen på arbetet och sedan kom hem och gjorde det mesta utav hushållsarbetet också. När detta synliggjorts skrevs mängder av böcker i ämnet, diskussioner utbröt i media och det är få familjer under 35 år som i dag inte delar på hushållsarbetet.
Men aldrig någonsin kommer det att skrivas några spaltmetrar kring renoveringshetsen som pågår i landet just nu. Aldrig någonsin kommer alla de där dubbelarbetande männen, som kommer från jobbet och hoppar rakt i arbetsbyxorna för att jobba till midnatt med att bygga vackra hem åt sina familjer, att skriva några insändare. Aldrig någonsin kommer det att skrivas om hur män som nyss fått barn, enligt forskning, ofta "belönas" med mer ansvar och mer lön på jobbet, vilket ytterligare ökar försörjningspressen/ansvaret på papporna och binder dem hårdare till jobbet vilket leder till ett högre beroende av mannens lön och, i förlängningen, till att färre fäder kan ta ut föräldraledighet.
Det som gör att det är synd om män är att ingen vågar säga något. Det är inte manligt att vägra renovering. Inte manligt att tacka nej till karriärklättring till förmån för barn. Det är inte manligt att springa till doktorn i tid och otid, inte manligt att klaga, inte manligt att vara svag och sjuk och inte manligt att sätta ner foten emot orättvisor. Män är inga offer! Det är inte manligt att vara ett offer! Däremot är det väldigt manligt att köra den tysta, starka stilen. Stilen som dödar i förtid och tvingar till att lida i tysthet. Och det är så sorgligt.
En annan kille som körde den kanske inte så tysta men ack så starka stilen och som det också var väldigt synd om var Jesus. Tack vare hans lidande njuter vi alla i dag av långhelg, så någonting positivt kom i alla fall ur det. Glad påsk på er!