Kvinnor kan. Män kan. Inte. I alla fall inte om man ska tro den senaste tiden liv om pojkarna och skolan.
Sedan ett tag tillbaka går det inte bra för svenska pojkar i skolan. De hänger inte med. Får sämre betyg än flickorna. Lär sig inte läsa i samma utsträckning. Pluggar inte vidare i samma utsträckning som flickorna. Det går inte bra.
Enligt vissa talare i debatten som uppstått, beror pojkarnas sämre prestationer bland annat på att skolan är kvinnodominerad med fler kvinnliga lärare än manliga. Hela läroplanen angrips faktiskt av vissa kritiker som menar att den är "för kvinnlig". Utformad av kvinnor, för kvinnor. Vilket gör att pojkar inte hänger med. De kan nämligen inte samarbeta. Inte sitta still. Inte ta instruktioner från kvinnliga lärare. Inte koncentrera sig. De har ingen chans. Ingen chans när den optimala eleven, normen, är en kvinnlig elev.
För några veckor sedan, runt den 8 mars, utbröt en vild debatt i GT och på helagotland.se. Den handlade om hur vida frånvaron av kvinnor i styrelser i ledande företag beror på kompetens eller inte. Är det helt enkelt kvinnornas bristande kompetens som gör att det finns så få kvinnliga chefer, eller beror det på något större, en struktur som faktiskt utesluter kvinnor?
I situationen angående pojkarna och skolan är det tvärtom. Då en plats upptäcks där faktiskt kvinnor och "kvinnligt beteende" är normativt och männen/pojkarna finner sig i underläge, då diskuteras på inga sätt männens/pojkarnas del i någonting. Istället läggs skulden på både kvinnor och stat. Och debatten handlar om hur skolan måste förändras för att inkludera även pojkarna.
Som kvinna får man tidigt lära sig att det är bra att anamma egenskaper som "stabil", "kan ta plats", "hård när det behövs", "självförtroende", ja, som kvinna får man tidigt lära sig att man bör anamma så många typiskt manliga egenskaper man kan.
Det finns hela organisationer som bygger på att öka kvinnors självförtroende, tusentals föredrag skrivna endast för att lära kvinnor att bli lite mer som män. Ledarskapskurser, röstkurser (och det är ju inte falsetten man får öva på i de kurserna) och kurser om hur man lär sig säga ifrån. I varje magasin finns "enkla guider" till hur du klättrar i karriären endast genom att ta fram mannen inom dig.
Kort sagt: som kvinna vet man att ett manligt beteende är eftersträvansvärt, medan de "svaga", kvinnliga egenskaperna är något som behöver jobbas bort.
Och jag undrar. Kanske är det dags för liknande kurser, fast för män och pojkar istället? Istället för att reformera hela skolväsendet (som för övrigt var mansdominerat i sin begynnelse, men ändå fungerade bra för flickorna) kanske vi ska reformera mansrollen? Erbjuda föredrag och kurser på temat "lär dig läsa". Lär dig prata i normalt tonläge. Lär dig lyssna. Lär dig om ödmjukhet. Lär dig om omsorg. Lär dig om ödmjukt ledarskap. Lär dig räkna. Lär dig engelska. Lär dig samarbeta. Lär dig jobba under en kvinna.
Kanske är det även dags att vi slutar tvinga på våra söner bilar framför böcker. Våldsleksaker framför böcker. Kanske är det dags att vi föräldrar och förskolepersonal och andra som har med barn att göra, slutar omyndigförklara våra söner genom att utesluta böcker och andra pedagogiska grejer till förmån för bilar, våld, dataspel och ishockey?
Vidare kan man även ifrågasätta sanningshalten i många debattörers resonemang. Enligt många av dem framstår nämligen pojkarna i skolan som...ja...skadade i huvudet på många sätt.
Är det verkligen så? Kan inte pojkar samarbeta? Kan inte pojkar lyssna? Kan inte pojkar sitta still? Är män verkligen helt inkompetenta?