Mina skor försvann. Någon månad innan studenten hade klassen rest runt med en buss i nordöstra Europa. I Krakow hittade jag de perfekta skorna, ett par svarta ballerinaskor med långa vackra snören att knyta kring fotlederna. Tyvärr fanns de bara upp till storlek 39, men jag köpte ändå ett par. Ett svart linne och en rosa tyllkjol fann jag också på resan och skorna skulle passa så perfekt till. Men de gjorde så ont. Efter bara några steg var mina hälar två blodiga skämt.
Min vän Fia ryckte in. Satte på sig raggsockor och spatserade sedan runt på Krakows gator i mina skor under några dagar för att töja ut dem. Det är vänskap när den är som allra finast.
På studentdagen satt skorna perfekt på mina fötter.
Jag minns ännu, efter åtta år, min studentdag in i minsta detalj. Från morgon till kväll. Trots ett ganska omåttligt intag av alkoholhaltiga drycker.
Det enda jag inte minns är vart skorna tog vägen och när jag dagen efter vandrade hemåt genom ett soligt Visby så var jag barfota. Och helt tom i själen.
Idag vaknar många ungdomar på ön med samma känsla. Och kanske utan skor.
Och nu ska de ut och leva. Stappla sig fram och försöka skapa egna liv. Och om några år ringer Magnus Ihreskog upp och ber dem berätta hur livet blev jämfört med vad de trodde på studentdagen.
På min studentdag trodde jag att jag skulle flytta till Dublin. Jag skulle aldrig gifta mig för äktenskap var så jävla töntigt. Istället skulle jag plugga till socionom och sedan adoptera ett litet barn i all min ensamhet efter 30 någon gång. Några år senare var jag helt säker på att jag skulle bli barnmorska. Eftersom jag uppenbarligen inte var gay kunde jag väl eventuellt tänka mig ett samboförhållande med någon begåvad man med långt hår.
Ytterligare lite senare var jag helt klar över att jag skulle bli sjuksyrra. Gravid hade jag visst redan blivit. Ett halvår senare var det lärare jag skulle bli. En begåvad man med högt hårfäste hade jag fått också. Och vips var jag gift!
Något Dublin blev det aldrig, men väl Stockholm. Där skulle jag leva och bo, trodde jag. Handla blommor på hötorget och ströva hem genom stan och så där. Ett år senare var det i Göteborg jag visste att lyckan fanns. Men det gjorde den visst inte ändå och vips skulle jag tillbaka till Stockholm. Eller nej förresten.
Signalgatan i Visby blev det ändå. Sedan radhus på Myrstigen. Radhus- det är vad jag vill, tänkte jag. Men sen började vi leta hus och först var jag helt klar över att jag ville bo i Stånga. Sedan i Levide. Klinte övervägdes. Och slutligen blev det södra Visby.
När jag tog studenten visste jag att jag ville ha ganska många barn. Det är ju härligt med barn. Tre år senare var jag klar över att ett barn faktiskt räckte gott och väl. Två år efter det tyckte jag att två barn var perfekt. Komplett. Och tre år efter det går jag nu och funderar över hur många barn jag egentligen ska ha.
På min studentdag tyckte jag att livet var en fest och att det är varje ung människas rätt att supa. Idag nickar jag tacksamt mot varje polis som patrullerar vår gata och debatterar friskt med min man hur vida alkohol egentligen borde vara tillåtet på studentvagnar. Jag dricker själv högst tre gånger per år och funderar på att skänka årets julpengar till nykterhetsförbundet.
På min studentdag var jag helt övertygad att allt kött var förtryck och mord. Idag tänker jag att kravmärkt och ekologiskt "i alla fall är bättre" och tar för mig. Dock inte i några större mängder för jag tycker ännu att kött är ganska äckligt.
Jag funderar ännu på vad jag ska bli. Och på vad jag ska göra. Med mitt liv. Och jag undrar ännu vad det blev av de storlek 39-skorna med de vackra banden.