Russin är borta. I många dagar nu, har han inte synts till. Vår stora, svarta, snälla, försiktiga katt, som om han vore en människa helt klart skulle vara en sån där härlig fjollbög. I dag kom grannen med den sorgliga nyheten att han hört en räv och en katt slåss i skogen för några dagar sedan och nu måste vi nog försöka acceptera tanken på att Russin inte kommer tillbaka.
Som tur är har honkatten Pussel nyligen fått fem kolsvarta ungar och Russins försvinnande gör det nu möjligt för oss att behålla en av dem. Men det känns ändå så otroligt sorgligt.
Eftersom den här familjen är som den är, lider det dock aldrig brist på djur i vårt hus.
Förra sommaren hade vi en igelkotte som kom in i köket och åt kattmat ur katternas skål om kvällarna. Barnen kunde ligga på mage bredvid och i närbild studera dess skabbiga nos. Faktum är att igelkottar inte alls är särskilt gulliga på nära håll. Jag har bevis på det i form av hundratals fotografier i närbild på den grymtande lilla "Igelkottis" som min man tog i ren upphetsning.
En stor, vårtig, svart padda tillhör även skaran av förra sommarens oväntade husdjur. Den påträffades i förrådet och snabbt inreddes ett tillfälligt bo åt den. Maken var väldigt övertygande då han upphetsat pratade om barnen, hur dessa djur berikar deras somrar och lär dem om naturens väsen. Och visst fångade barnen insekter tillsammans med sin far, i säkert fem minuter. Men sedan tröttnade de och fadern fick själv fånga insekter och mata sin vän Paddis under den lilla tid hen bodde hos oss.
Så hittade vi ett övergivet fågelägg ute i skogen också, förra sommaren. En normal familj hade naturligtvis låtit ägget ligga kvar ute i skogen, men den här familjen plockade in det lilla ägget och la det på värmedynan som mamman i familjen i normala fall använder mot premenstruella smärtor. Från juni till augusti låg Äggis på sin värmedyna på bänken i köket. Efter två månaders amatörruvning åkte hen dock tillbaka till skogen, utan resultat.
Min bror och min kusin, åkte ut till Vibble i början av våren detta år och köpte 15 afrikanska jättesniglar. Var. Jag lånade snällt ut våra två terrarium och som tack för det fick jag själv två afrikanska jättesniglar på halsen. Bengt och Vera. I ett miniterrarium fick de trängas. Men eftersom de bara var två växte de som gräs och har nu fått flytta över till en random plastback. Där bor de nu, på sin bark och äter oss nästan ur hus och hem. Deras skal kan bli upp till 30 centimeter stora och blir det ungar kan det bli upp till 1 000 stycken. Så nu vet ni vart ni ska vända er om ni någonsin blir sugna på att ha en afrikansk jättesnigel.
Utflykten till Tjaukle för några veckor sedan resulterade i ett nyinfångat husdjur i form av kräftan Elsa. Elsa låg under en sten i ån och hann bita maken flertalet gånger i fingrarna innan hon slutligen fick ge upp och finna sig i sitt nya hem- miniterrariet, denna gång fyllt med vatten. Trots makens ihärdiga matningsförsök med majs och ärtor, avled Elsa redan dagen efter. Nu får jag väl både polis och länsstyrelse efter mig när jag så här öppet berättar hur jag, genom fångenskap, bragt en kräfta om livet. Men jag tar den risken.
Grodan Greta kom katten med i munnen för några dagar sedan. Den Glada Grodan Greta fick spendera en kortare tid i miniterrariet där hon älskades mycket högt och beundrades mycket intensivt, av maken, innan hon släpptes ut till sin naturliga flora.
I skrivande stund sitter det en enorm, knallgrön, vedervärdig spindel och stirrar på mig i det lilla terrariet. Barnen har för länge sedan glömt att den sitter där. Men maken minns och tittar till den med jämna mellanrum. Snart ska den få återgå till sitt hem under vår trappa. Vi ska bara älska den lite till.