Jag blir så ledsen varje gång jag tänker på sådant som har med min sexualhälsa och/eller den nedre delen av min kropp att göra. Jag blir ledsen när jag tänker på mina förlossningar, ledsen när jag tänker på mina gynekologbesök, ledsen när jag tänker på alla de gånger jag provat diverse preventivmedelsmetoder.
Varm i hjärtat kan jag bli då jag tänker på all underbar vårdpersonal jag stött på kring dessa turer inom sjukvården.
Men det är så mycket som är konstigt också. Till exempel det där om att när du gör abort får ingen vårdpersonal på något sätt döma eller påverka ditt beslut. De måste vara helt neutrala och beslutet måste vara helt ditt eget.
När du föder barn, däremot, har du inte mycket att säga till om. Du är en behållare. Och när bebisen ska ut ska den ska ut genom vaginan. Och efter det ska du amma. För nu vet du nämligen inte alls bäst själv.
Under perioder av mitt liv har jag tagit insulin. Den medicinen har krävt undersökningar, regelbundna sådana. För att se till att allting står rätt till. Att dosen är korrekt och så vidare.
Många kvinnor börjar med preventivmedel i väldigt tidiga år, vissa redan långt innan de sett röken av en penis eftersom p-piller används för andra åkommor också. Tre månader efter att man fått ett recept erbjuds man ett återbesök, men det är också det. Många kvinnor tar sedan dessa preparat under många, många år, utan att kontroller gör. Trots att en känd och relativt vanlig biverkning är blodpropp så kontrolleras inget blod.
Får du penicillin eller Rinexin eller vilken medicin som helst egentligen, brukar läkare i regel vara väldigt duktiga på att informera dig om eventuella biverkningar. Det måste de göra.
Är du kvinna och får ett recept på preventivmedel mumlas och lugnas det ofta kring eventuella biverkningar. I vissa fall avfärdas de som myter.
Att media då och då ”blåser upp” eventuella blodproppar och andra rapporter om biverkningar ses som ett problem, vilket ytterligare understryker känslan av dels undanhållande av information, men visar även på den lite föraktfulla synen som finns mot oss som upplevt problem och försökt prata om dem.
Jag undrar ibland varför. Varför är det ett sådant jäkla liv om att kvinnor måste ta preventivmedel? Vad är det för hemskt som kan inträffa om vi inte gör det? Är verkligen en abort alltid så otroligt jobbig?
Är oplanerade barn omöjliga att älska och vårda, eller vad är det frågan om? Är det kostnaderna? En normal abort som görs hyfsat tidigt (vilket de flesta gör) kräver två besök på gyn och en tre, fyra tabletter. Hur mycket kostar en regelbunden idrottare? En rökare?
Är det de oplanerade barnen som kostar? De unga föräldrarna? (i såna fall, ett tips: behåll Komvux.) Men görs inte det största antalet aborter av kvinnor mellan 30 och 40?
När mina döttrar blir vuxna ska det inte vara såhär längre. När mina döttrar blir vuxna är det information och inte övertalning som gäller när de söker rådgivning för eventuella preventivmedel. När mina döttrar eventuellt söker vård för menssmärtor eller oregelbunden mens kommer de att erbjudas annan medicin än en som stoppar deras ägglossning (p-piller alltså).
Om mina döttrar börjar med en medicin där risken för blodpropp finns kommer de att erbjudas regelbundna kontroller så länge de äter medicinen. Och om mina döttrar har manliga partners kommer även dessa ha möjlighet att kunna skydda sig mot oönskade graviditeter.
Är ni med på tåget?
Besök www.gotlandstrosorna.se och stöd vårt p-upprop mot p-piller som gör oss sjuka.