Tänk om jag hade ett eget kyrktorn, med stora glänsande klockor vars ljud skulle skalla över hela staden. Som jag fick ringa i under oroliga tider. Vad lycklig jag vore då!
Tänk om jag hade ett eget kyrktorn, med stora glänsande klockor genom vilka jag kunde dela min oro med alla omkring mig. Som en klingande uppmaning till folket. Ett klämtande påbud om att det är något som inte står rätt till.
Det första jag skulle ringa för är de svältande barnen, krigen, folkmorden och stora gubbar som slösar bort hela länders pengar. Oro! Oro! Jag skulle naturligtvis också låta mina klockor jobba hårt kring katastrofer, politikermord, flodvågor och terrorattentat.
Inför varje riksdagsval skulle mina klockor klämta, i oron över att främlingsfientliga partier ska vinna ännu större mark.
Men jag skulle också ha ringt i mina klockor den där dagen då en liten pojke, på en minut eller så, dödade en liten flickas passion för hockey. Då en liten pojke talade om för flickan att tjejer minsann inte kan spela hockey, att det inte ens finns några damhockeylag och att tjejer inte får tacklas när de spelar och att det inte finns någon vits med hockey för tjejer.
Efter den dagen ville den lilla flickan aldrig mer sätta sin fot i ishallen. Aldrig mer. Och mina klockor skulle ha klämtat över staden den dagen.
Under den där veckan i somras som slog rekord i våldtäkter här i stan, då hade jag inte lämnat kyrktornet en minut. Oavbrutet skulle mina klockor ha ringt. Över den struktur i samhället som ligger till grund för båda dessa händelser.
När den där blottaren härjade på Hälsans stig och satte stopp för mången kvinnas motionsrunda, eller när den där pedofilen härjade kring dagis och skolor i Visbys södra delar, då hade jag också haft att göra när jag med mina klockor skulle ha signalerat om direkt fara och extrem oro!
För mobbade skolbarn, ledsna alkoholistbarn, utvisade flyktingar och det faktum att präster faktiskt ännu har rätt att säga nej till att viga homosexuella, skulle mina klockor ha klämtat. Oro!
För nedlagda brandstationer på landet, mjölkpriser som sjunker och bönder som sliter skulle jag också ha ringt.
En dag skulle jag hålla mina klockor tysta, i sympati med mina muslimska vänner vars motsvarighet till kyrkklockor hittills inte varit lagliga. Och den dag det första böneutropet ljuder över Sverige, då skulle mina klockor ringa så glada, över att vi kommit ett steg närmare den religionsfrihet vi så vackert talar om.
Men det är klart… Det skulle ju bli en jävla liv om de där klockorna om jag hade haft egna.
Kanske är det faktiskt bättre att kyrkan får bestämma över dem när oron tär som hårdast. När man inte vet varken in eller ut och när oron äter en inifrån. Då är ju kyrkan bra. De kan ju det här med att prioritera menar jag.
När Svenska kyrkan känner att det verkligen, verkligen är jobbigt här nu, då stiger de upp i sina torn. Slår i klockorna med kraftfulla slag som ljuder över stad och land. Förenar folket i den massiva oron som breder ut sig över landet.
Gotlandsbåten kommer eventuellt att gå långsammare och ve och fasa, bli en smula mer miljövänlig!
Ja. I extremfall som dessa är det verkligen skönt att man kan lita på Svenska kyrkan!