Grattis Gotland. Grattis alla gotländska kvinnor som har fått föda barn via kejsarsnitt. Jag gläds med er alla. Jag gläds med mig själv.
2007. Jag ska till och föda mitt första barn. När jag gått en vecka över tiden bestäms att min förlossning ska sättas igång. Jag får berättat för mig att det bästa sättet är att föra in en kateter i livmoderhalsen och sedan fylla katetern med vatten, vilket då ska starta igång förlossningsarbetet. Problemet är att min livmoderhalstapp är bakåtböjd. Jag tror det var fyra personer i rummet under det lilla ingreppet.
Två som höll i varsitt ben, en som höll min hand och en som försökta bända min livmoderhalstapp till rätt läge. Tillslut fick de ge upp. Istället sprutades, helt smärtfritt, en gel in mot tappen och snart var förlossningen igång. Trauma har skett och jag vågar inte ens göra cellprov sedan dess.
Sedan föder jag. Det är en ”normal” förlossning. Efteråt sys jag utan bedövning. De vill att jag ska hålla i mitt barn men jag tappar henne nästan då nålen i min vagina gör så ont att jag vrider mig. Ytterligare personal kallas in för att hålla stilla mina ben.
Två veckor senare tvingades jag uppsöka akuten då jag fortfarande har stora problem efter förlossningen. Sex år efter den spricker skadorna fortfarande upp ibland. Jag är skadad för livet och inte minst traumatiserad. Jag tänker aldrig mer föda ut ett barn genom min vagina. Men fler barn ska jag ha.
2009. Min andra bebis samarbetar uppenbarligen med mig och lägger sig med rumpan före. Utan att jag tillfrågas bestäms tid för vändningsförsök in, men jag vägrar det och ett planerat snitt bokas in.
Jag är rädd och orolig innan. Kejsarsnitt ska ju vara så himla farligt har man hört. Dessutom finns flera moment kring det hela som tydligen ska göra vansinnigt ont.
Jag läggs in. Kateter sätts. Det känns inte. Sedan ska jag få bedövning i ryggen. Min man har aldrig sett en sådan lång nål, men jag känner den inte. Ingen smärta. Jag snittas och det känns, men gör absolut inte ont. Jag ligger och småpratar med min man och den tyska narkosläkaren. Han är så snäll. Allting är så lugnt.
I rummet finns minst tio personer som alla kan rycka in om någonting ska hända. Min man filmar operationen över skynket och jag tänker ”snart kommer den, vårt barn”. Ögonblicket då mitt andra barn lyfts fram till mig är den vackraste stunden i mitt liv.
Helt lugn, helt utan smärta och i trygga händer får jag möta mitt barn och det är det närmaste jag någonsin kommit en religiös upplevelse. Jag sörjer så att mitt första möte med min första dotter inte blev samma upplevelse.
Även när bedövningen släppt känns ingen smärta. Jag hade aldrig ont i såret. Har inte haft ont en sekund sedan jag lämnade BB och jag kom igen fysiskt cirka en vecka snabbare än jag gjorde efter den ”naturliga” förlossningen.
Så man kanske då kan förstå att jag, personligen, blir provocerad när man envisas med att referera till kejsarsnitt som något farligt. För mig var den vaginala förlossningen den farliga. Den skadade mig för livet, både fysiskt och psykiskt.
Jag vet att man inte kan prata om kejsarsnitt som ofarliga. Men lägg för guds skull ner snacket om att vaginala förlossningar skulle vara ofarliga de heller.
Ingen kan bestämma över kvinnans kropp. En kvinna har rätt att ta bort sitt ofödda foster och en kvinna har även rätt att själv bestämma hur hon vill föda de barn hon väljer att behålla. Det vill jag bara påminna er om, såhär dagen efter årets viktigaste dag.
Så grattis Gotland, till förstaplaceringen i kejsarsnittstoppen!