Låt pojkar vara pojkar och flickor vara flickor säger de. Mmmm. Det är inte klokt vad jag kan fundera över det uttrycket.
För det första så undrar jag: hur är flickor? Hur är pojkar? Menar de här människorna som drar sig med det här uttrycket att alla flickor är likadana? Att det finns någon slags mall?
Ska jag kanske utgå ifrån de så kallade könsrollerna? Är det de som är mallen? Enligt de klassiska könsrollerna kan man ju till exempel då säga att tjejer gillar rosa, är pyssliga, känslosamma, lyhörda och mjuka och behagliga till sättet.
Pojkar ska då vara tvärtom. Gilla blått, är ”aktiva”, inte särskilt känslosamma, kör sitt eget race och är hårdare och rakare till sättet. Det där med att flickor och pojkar är olika verkar vara väldigt viktigt. Annars kan det ju bli homosexuellt.
Av uppmaningen, som jag i dag diskuterar, får jag en känsla av att man känner sig lite hotad.
Om till exempel Lego skulle återgå till att göra bara Lego istället för Lego med tydliga könshänvisningar, så antar jag att de här människorna skulle tycka att det kändes läskigt. Läskigast av allt tycks dock vara där pojkar frångår mallen genom att till exempel, klä ut sig till prinsessor. Det verkar vara nästan bajsapåsigläskigt.
Men om man då har utgångspunkten att pojkar ska ”få” vara pojkar och flickor ”få” vara flickor så utgår jag ifrån att detta aldrig händer, eftersom man ju då har den där tydliga mallen som man håller sig till.
Det får alltså anses som ett misslyckande om pojken en dag kommer hem och ber om en rosa enhörning med glittrande horn till sexårsdagen.
Ja för vad gör man som förälder med åsikter som dessa, när ens barn uttrycker att det inte alls har lust att vara ”pojke” utefter de ramar som samhälle och föräldrar angivit? Om sonen plötsligt vill ha långt hår? Eller klä ut sig till Ariel på maskeraden? Är det då okej att låta en pojke vara flicka?
Och alla de här barnen, som överskrider gränserna som finns för respektive roll, är det något fel på dem då eller?
Min unge fick själv välja grejer till sitt kommande kalas här om dagen.
Hon valde uteslutande blå saker. Blåa tallrikar, blåa muggar, blåa servetter, alla dekorerade med Spindelmannen. Spindelmannen liksom! Hallå! Hon har ju snippa! Hon är tjej! Det har blivit något fel här!
När det gäller pojken som önskade sig rosa stövlar, men faktiskt inte fick det eftersom hans föräldrar tyckte att pojkar ska vara pojkar och flickor ska vara flickor, honom var det alltså också fel på? Och hans föräldrar gjorde ju alltså helt rätt när de ”hjälpte” honom att förstå det som föräldrarna påstår är ”genetiskt” och istället köpte ett par blå stövlar. Eller?
När man säger att man ska låta flickor vara flickor och pojkar vara pojkar så låter det som att det finns någon slags frihet i det. Som om att allting blir bra bara vi ”låter” alla barn vara just så som de är. Men jag undrar bara hur ni kan veta?
Hur kan ni veta att era barn är som de är för att de har snippor eller snoppar och inte på grund av att ni själva, när ni säger att ni låter barnen vara pojkar och flickor, även sätter upp tydliga regelverk för hur man är just pojke och flicka? När ni säger ” min pojke ska få vara pojke” så har ni ju redan på förhand bestämt hur en pojke ska vara.
Var finns friheten i det? Och framför allt: hur har ni mage att påstå att vi som försöker se bortom regler och ramar för hur barn ”ska” vara, är de som ”hjärntvättar” våra barn? Jag fattar inte. Men jag vet att ni är många som kan förklara för mig.