Lillan kräks på tisdagsmorgonen klockan 05.30. Jag tyckte väl att den där ungen som hon lekte med på båten i söndagskväll såg ut att ha lite tveksamt hälsotillstånd.
Vi går upp. Byter lakan, fyller tvättmaskinen, byter pyjamas, tvättar barnet, tröstar och bäddar ner henne i vår säng istället. Alla somnar om. Klockan 07.00 vaknar vi åter till ljudet av kräk, denna gång i vår säng och lite mer överallt. Vi går ner och ställer oss i duschen, hon och jag. Hon är lite ledsen först, men slappnar av sen och låter sig värmas av vattnet.
Jag tvättar ur håret lite snabbt och tvålar in hennes lilla kropp. Hennes pappa tar fram rena, mjuka kläder och vi klär henne och bäddar ner henne i soffan under en varm filt.
Jag ringer förskolan och meddelar läget. Pappan ringer jobbet och meddelar att han jobbar hemifrån denna dag, allt för att skydda vår omgivning. Jag sätter mig i soffan. Håller om henne när hon kräks igen. Det kommer lite på soffan. Det gör ingenting. Vi ser på Bolibompa mellan kräkattackerna. Sedan går vi över till film. När Pippi seglar över de sju haven kräks mitt barn igen. Och så igen sen medan Lotta på Bråkmakargatan lär sig cykla.
Jag pysslar undan lite grejer. Storasystern gör placeringskort till sitt kalas som förhoppningsvis ska gå av stapeln inom kort. Jag förbereder henne lite smått på att vi kanske måste flytta fram det.
De tre attgöra-listorna som vi skrev igår inför de närmaste veckornas kalas (barnen fyller år med två veckors mellanrum och i mellanrummet är det påsk) läggs åt sidan. Framtiden blir plötsligt oviss och i ärlighetens namn är det skönt. Att snön faller utanför i slutet av mars då snödroppar borde blomma och vårsolen skina, det skiter vi i. Vi ska ändå inte gå ut på flera dagar.
Hon gråter lite över magen som gör ont. Vi hämtar vatten, kramar om, gonar och tänder ljus för att göra det jobbiga lite mer mysigt. Maken sitter vid skrivbordet mitt i huset och jobbar och vi småpratar lite emellanåt. Mitt i alltihop säger vi ”jag är så glad att jag har dig” och vardagsromantiken glittrar förbi. Lillan somnar på soffan och jag steker lite köttbullar åt oss andra.
Det är sådana otroligt starka känslor som blossar upp i en när ens barn blir sjukt. På ett sätt lider man sig nästan sjuk med barnet och önskar att man kunde plocka sjukdomen ut hennes kropp och placera den i sig själv istället.
På ett helt annat sätt så njuter man. Njuter av hennes hjälplösa tillstånd. Aldrig behöver de en så mycket som när de är sjuka. Aldrig är min roll som förälder lika uppenbart tydlig och viktig. Livsviktig nästan. Och nu när de blivit så pass stora att sjukdomarna inte alls kommer lika tätt längre, så kan man kosta på sig att njuta lite.
Av hur tiden liksom stannar av. Hur hela familjen går ner på lågvarv och bara finns. Hur planer läggs åt sidan och det enda som är viktigt är att få i barnet vatten. Och kramar. Är viktiga. Det är som att komma till kärnan av vad det innebär att vara en familj.
På torsdagen är ordningen återställd och planerna inför helgens 6årsfirande återupptas.
Kanske kommer vår lilla att minnas den här sjukdomsperioden sen när hon blir äldre. Förhoppningsvis kommer hennes minnen att vara lite liknande mina egna minnen från barndomens sjukdomar.
Hur man fick ligga på madrass i köket för att vara nära de vuxna. Hur man gled in och ut ur feberdrömmarna med mamma och pappas röster ständigt nära.
Vattenglas som ställdes fram. Händer som klappade om. Mamma och pappa som kunde lindra allt det onda och som var viktigast i världen.