Aftonbladet har, på sin hemsida, en liten artikelserie som de kallar för ”Härligt hemma”. Där kan man som läsare få ta del av paret som byggde ett utekök. ”Det fräser i stekpannan när Staffan skjutsar ner nyskördad vitlök och squash”, börjar artikeln. Sedan får man i detalj veta allting om det lyckliga parets härliga sommarkök. Inte utan att man blir lite provocerad och svenskt avundsjuk.
Jag funderar på hur artikeln hade sett ut om den hade handlat om oss.
”Det fräser om Jenny, där hon står i grusgången och argsint drar upp maskrosor. En bit bort står hennes man med ättikan som han vildsint sprutar på väl uppvuxen kirskål.
– Vi har ju renoverat hela våren och alls inte hunnit med trädgården. Så nu är det bråttom bråttom, ler Jenny innan vi börjar vår rundvandring i trädgården.
Gräset är nyklippt och det doftar härligt. Vissa gräspartier i trädgården har paret dock valt att låta växa fritt.
– Ja jag körde ju sönder gräsklipparhelvetet när jag skulle klippa årets första omgång i helgen, väser Jenny sammanbitet. Han är ju så jävla allergisk, karln, så jag tänkte vara vänlig och erbjuda mig att köra den här första rundan. Och så gick det som det gick. Stenarna syntes ju inte under all den förbannade kirskålen.
Intill den nästan övervuxna grusgången finner vi en större ansamling stenar. När jag frågar paret om högens uppkomst mumlar Jenny om ett ”litet projekt” som påbörjades år 2010 och som ”aldrig riktigt blev klart”. Stenarna har fått ligga. Tunga är de ju.
Staketet in till grannen har rasat och en vildsint björnbärsbuske slingrar sig omkring de sorgliga resterna. Kanske sätter vi upp ett nytt en vacker dag, säger Jenny, björnbär är ju gott i alla fall.
Invid det bruna husets entre prunkar en relativt ny rabatt som Jenny envist vägrar att benämna som något annat än ”trädgårdens stolthet”. ”Trädgårdens stolthet” skyms dock just nu av en gulmålad säng som står placerad på gårdsplanen, vilken katterna ser ut att trivas alldeles utmärkt på. ”- Barnens nya rum blev klart förra helgen och ja, sängen blev kvar på gårdsplanen.”
Bredvid sängen tornar en studsmatta modell större och bredvid studsmattan står en blå barnpool även den modell större. Bredvid poolen står en glassback, med slarvigt utskurna hål i locket.
Här i huserar familjens nya kompis. Jenny berättar om en ”liten olycka” som fullkomligt mosade den lilla snigelns skal. Nu vårdas den ömt av samtliga familjemedlemmar i hopp om att ett nytt skal ska växa ut. ”Hen får stå inne på köksbänken på nätterna och här ute i skuggan på dagarna”, berättar paret och stryker ömt sin nyfunne vän över det slemmiga lilla huvudet.
På den 1 200 kvadratmeter stora tomten ryms inte mindre än sex byggnader, inklusive boningshuset.
– En av stugorna är ju inredd och hyrs ut till gymnasieelever och turister. Men annars är fyra förråd väldigt bra att ha faktiskt. Till exempel så kan man ju samla på sig saker till vansinne. Bara att fylla på eftersom. Du kan hitta precis allting i våra förråd! Det krävs ju några dagars letande, men det är det ju värt! Känslan av att äga är ju oslagbar, jublar Jenny.
Till nästa sommar funderar paret på att bygga en rejäl altan på husets framsida, rakt över grusgångarna som nu nästan vuxit igen av kirskål och maskrosor.
– Vi har funderat på att asfaltera skiten också, men asfalt är ju så dyrt! Då känns det mysigare att bygga något för hela familjen. Det kan ju vara roligt att hänga med i grannligan också, tänker vi. Att bygga altan är visserligen lite 2010, för nu är det ju såna där nedgrävda pooler som folk satsar på här i kvarteret. Men vi tänkte att om vi blåser på med en altan stor som satan så är vi ju ändå med i gamet lite!
Med armarna om vandra försvinner paret in i huset igen. Tio sekunder senare åker persienner och filtar upp för fönstren.
– Det kan vara skönt att liksom slippa se det ibland, ekar Jennys ord.”