En artikel i tisdagens GT berättade att gotländska elever är ”sämre än riksgenomsnittet”. Senare i texten visar det sig dock att gotländska flickor ligger högre än riksgenomsnittet, medan pojkarna ligger under.
En rektor får uttala sig. Han antyder att man på fastlandet sätter högre betyg än vad man bör. Hur det går ihop med att flickorna på Gotland har högre betyg än riksgenomsnittet förstår inte jag.
Både artikelns författare och rektorn i fråga gör allt för att försöka undvika artikelns uppenbara kärna och poäng: att gotländska pojkar är dåliga i skolan. Rektorn lyckas få artikelns slutkläm till att flickor i tonåren ofta mår sämre och att det delvis kan bero på att de tar ett större ansvar för sina studier än vad pojkarna gör.
Jaha? Vad vill du ha sagt med det, Gunnar Smitterberg? Och hur kan det komma sig att vid ett besked om att flickorna på din skola och alla andra skolor på Gotland ligger högre än riksgenomsnittet medan pojkarna ligger rejält under så drar du slutsatsen att flickorna mår sämre än pojkarna?
Varför frågar sig inte Gunnar varför pojkarna är sämre än tjejerna? Varför vill inte gotländska pojkar anstränga sig i skolan? Är skolan för svår för de gotländska pojkarna? ”Vissa killar tycker att det är omanligt att plugga” säger språkläraren Cecilia Toftén, vad kan det bero på tror du Göran?
Kan det vara så att det här med genus, som resten av Sverige tjatat om i några år nu men som hela Gotland är sorgligt eftersatt inom, kanske börjar bli lite relevant? Kanske är det dags att ta en titt på hur vi behandlar och bemöter pojkar respektive flickor och slutar gå i tron att pojkarna bara tjänar på den könsmaktsordning som finns.
Kanske är det dags att bryta vårt gamla förlegade synsätt och inse att medan vi haft fullt upp med att tycka synd om flickor och kvinnor och hitta på olika föreläsningsserier där de kan lära sig om självförtroende så har flickorna tagit sig igenom grundskolan med perfekta betyg, högutbildat sig och gått vidare med sina liv.
När jag läser att gotländska pojkar är dåliga i skolan är inte det första jag tänker på att det är synd om mina döttrar. Jag blir orolig för min kommande son. Jag tänker att det inte är ett lätt samhälle han ska växa upp i. Hans könsroll krymps hela tiden och nu kommer han inte ens att kunna få plugga i lugn och ro utan att bli retad och kallad för omanlig.
Det oroar mig att han ska växa upp i ett samhälle där man konsekvent vägrar se att män och manligheten har problem, man vågar inte ens prata om män som en grupp, inte ens när forskning visar att det går dåligt för just pojkar/män som grupp.
Jag tänker att det finns fler genvägar för pojkar. Klarar man inte gymnasiet kan man bli lärling, jobba sig upp och dessutom finns det fler typiska ”mansyrken” utan krav på utbildning eller där kortare yrkesutbildning räcker, där du ändå kan tjäna hyfsat. Tjejerna däremot vet att även om de utbildar sig tre till fyra år och blir sjuksyrror eller barnmorskor, så kommer de att tjäna skit. Inte konstigt att motivationen blir högre då kanske.
Jag tänker att skola och föräldrar gemensamt delar ansvaret för pojkarnas misslyckande i skolan. Föräldrar måste bli bättre förebilder för sina söner vad gäller skola och läsning och skolan måste ta en titt på hur man befäster och förstärker könsroller.
Förväntningar tror jag är viktigt. Har man förväntningen att en pojke ska föredra bärs och brudar framför Ivar Lo´s alster så får man en sådan pojke också.
Könsroller, mina vänner. Kanske dags att ta och börja läsa på lite nu va?