Jag tänker på förr. När man var yngre och det var storstad och stora drömmar, stora känslor och stora tankar. När ingenting var bestämt, allting var ovisst och alla möjligheter fanns.
Sen kom barnen, lite hastigt och lustigt. Och man blev tvungen att bestämma sig för en plats. Tvungen att hitta en trygg punkt, ett hem, för ett sådant behöver barn. Och man återvände mot de tryggare regionerna igen, inte alls långt ifrån där man själv växte upp. Och trots att det bara var något år sedan man lämnade, hade staden blivit en helt ny. Alla andra var ännu på äventyr. Kvar var vi, med 30-åringarna i en stad som inte längre var vår, i helt nya roller som föräldrar.
Som man kämpade, de första åren, för att hitta ett samband. För att bli den man nu blivit. Bara det att hitta nya vänner och bekantskaper! Puh! Att hitta de bästa stigarna, den bästa affären och de vackraste platserna. Att i detta nya sammanhang komma fram till vad man tycker om och inte tycker om, vilka man passar ihop med och vart man trivs. Vad man jobbade, de där åren. Och jag antar att allt det där har lett fram till det som är nu.
Den lilla världen. Min trygghet och min borg. Visbys södra spets. Här bor de flesta av våra vänner. Här promenerar vi varje dag. Här handlar vi. Här njuter vi av naturen. Här leker vi.
På morgnarna möter jag samma granne i skogen. Han med den vackra trädgården och den engelska brytningen och den lilla lånehunden som skäller förtjust på barnen. Lite längre upp på vägen stannar vi ofta utanför Gunilla och Lennarts hus och pratar över staketet och varje vår luktar vi på samma syrenbuske som växer mitt emot deras hus. Förskolan i min lilla värld är trygg för mig nu. Dess personal är mina förtrogna och småprat blandas med djuplodande samtal om sånt som är viktigt.
Sena eftermiddagar spenderas ofta på någon av områdets alla lekplatser. Vi har våra favoriter, barnen har sina bestämda lekar för respektive lekplats och det hela är ganska årstidsbaserat. Om vintern samlas föräldrar och barn vid någon av de två backarna. Där drar vi sedan våra ungar upp och ner, hejar på dem att försöka själva, en pappa startar ett snöbollskrig, en mamma förvånar barnen med att äta snö. Halv fem vinkas det hejdå och alla vandrar hemåt, genomblöta av svett och snön innanför kragen.
Man äter spontanmiddagar ihop. Dubblerar kvällens köttfärssås och äter stojiga middagar och pratar om vardagens bestyr. Man söndagsfikar hos grannar medan ungarna leker i gräset. Sommartid grillar man förstås. Herregud vad man grillar.
De där vännerna! Vardagsrelationerna som byggs! Hur man hjälper varandra. Målar varandras sovrumsväggar. Lånar ut verktyg. Barnvaktar varandras barn. Matar varandras katter. Alltid någon att ringa. Alltid någon där.
Varje höst besöker vi samma plats där vi leker i löven. Varje vinter plockar vi mossa till adventsljusstaken längs samma stig i skogen. På våren vet vi exakt var liljekonvaljerna finns och var den första blåsippan brukar komma upp. Och vi hittar i alla hyllorna i den lokala Icabutiken.
Och man vandrar gatan ner och hälsar på grannar och beundrar alla löven och funderar på om man ska laga lax eller köttfärslimpa till kvällsmat och grannarna bjuder på äppelpaj vid halv sju och vi stannar på grodstället där vi en gång räddade en groda och katten möter oss och vill bli buren sista biten hem och den lilla världen är så himla fin just då. Trygg och varm och omhuldande. Den stora världen kan bullra bäst den vill. Här har jag mitt liv.
Jenny Persson