Vill du ha ett jobb som kräver lång utbildning som ger massor av studieskulder men med dåligt betalt?
Vill du ha ansvar men inget inflytande?
Vill du ägna en bråkdel av din arbetstid åt det som gjorde att du faktiskt valde ditt yrke?
Kanon.
Då kan du bli lärare.
Förra veckan protesterade lärarna mot de låga lönerna, men de kunde lika gärna protesterat mot att de håller på att dokumentera sig själva rakt in i hängsnaran.
De kunde protesterat mot att de har massor med skyldig-
heter men inga rättigheter.
Men givetvis är lönen viktigast, lönen är kvittot på att ditt jobb är betydelsefullt. På att det har status. På att det räknas i samhället.
Vi ställer höga krav på skolan, att våra barn får en god grund att bygga sina framtida liv på.
Vi kräver resultat. Och får vi inte de utlovade resultaten, om lille Olle inte klarar målen i fjärde klass, då är det lärarens fel även om det hade underlättat om lille Olle kommit i tid och gjort sina läxor.
Det hade också varit bra om lille Olles lärare inte varit ensam med 25 andra ungar, varav åtminstone två med någon form av diagnos och i behov av extra stöd som hela tiden utlovas men som aldrig tycks komma.
Detta ska läraren finna sig i. Dessutom ska läraren vara glad, tacksam och ta sig tid och lyssna och lösa problem och hitta på roliga saker och vara en energispruta och jag vet inte allt en lärare ska vara men jag vet en sak - de får inte betalt för det.
Någonstans där blir det snett, för om vi ska ha världens bästa skola behöver vi kompetenta och motiverade lärare.
Vi behöver inte stora klasser utan resurser. Vi behöver inte minskad planeringstid och ökad toppstyrning.
Vi behöver inte lärare som är rädda för att säga ifrån. Lärare som inte sätter ned foten eftersom lille Olle då springer till sin mamma som skäller ut rektorn och hotar att flytta Olle till en annan skola varför rektorn istället för att ta sin lärare i försvar lägger sig platt av rädsla för att tappa skolpeng och anseende.
Vi behöver inte skolor som tävlar mot varandra med betygsrallyn eller påhittade låtsasprogram där kidsen får larva omkring och lära sig bli programledare i tv istället för andragradsekvationer och svensk grammatik.
Vi behöver inte heller föräldrar som smiter från sitt ansvar och överlåter på skolan att lösa alla problem. Föräldrar som bryr sig mer om att klaga än att se till att lille Olle kommer i säng i tid så att han orkar hålla sig vaken nästa dag.
Vad vi behöver är en lärarkår som klarar av att leva upp till våra, med rätta, högt ställda krav.
I dag undrar jag vem som vill bli lärare. Och framför allt - varför.
Vem vill välja ett yrke där det nya mottot står i det finstilta på varje anställningskontrakt: Otack är världens lön.
Veckans lista, långt från skolans värld. Jag tillbringade helgen på Sweden Rock, och här är min topplista:
1) Ozzy Osbourne. Jag vet att han inte kan sjunga. Men när publiken gjorde det åt honom i "Mama I’m coming home" var det hela festivalens klimax.
2) Saxon. Helt otippat levererade ett bortglömt 80-talsband ett pärlband av gammal skåpmat med "Crusader" som given höjdpunkt.
3) Helloween. Mest för att jag glömt hur bra jag och Jeppa tyckte de var en gång för länge sedan.
4) Thin Lizzy. Snyggast logga också.
5) Whitesnake. Nej, bara skojade. David Coverdale borde rullas i tjära och fjäder tillsammans med sina gitarronanister till kompisar. Och ta med trummisclownen också.