Jag åkte vattenrutschkana häromdagen och jag undrar, på allvar, exakt när jag slutade älska dem.
Det känns inte som om det var särskilt länge sedan jag kunde ha gjort vadsomhelst för en heldag i ett vattenland. Nu får jag huvudvärk redan när jag packar handdukarna.
För det första är själva nedfärden inte värd promenaden upp, som alltid är asjobbig. För de andra är det alltid kallt i vattnet (vilket får mig att fundera vidare över exakt när jag förvandlades till en badkruka).
För det tredje, och det tar lite emot att erkänna det, så är jag på riktigt rädd att slå mig när rutschkanan leder in i beckmörker och jag kastas runt som en vante i en tvättmaskin.
Jag tror att det är exakt det som är definitionen av att vara vuxen. En tunn, röd linje av rädsla skiljer mig från den jag en gång var.
På ena sidan linjen var jag impulsstyrd, oöverlagd och ansåg att tänka efter innebar just att tänka efter. Efteråt. Sanning och konsekvens med andan i halsen och adrenalinet pumpande som om det inte fanns någon morgondag.
På den andra sidan linjen håller jag mig innanför avspärrningarna med ena handen på räcket. Medan jag funderar på vad som eventuellt kan hända rusar tillvaron förbi och plötsligt är det kväll och dags att gå och lägga mig. Det är en dag i morgon också.
Nu är det inte så att jag går omkring och är rädd för jämnan. Men jag tar definitivt färre risker. Åtminstone försöker jag minimera dem. Det finns mängder av saker som jag aldrig gör längre.
Jag brukar tänka att jag låter bli av bekvämlighet, för att jag redan gjort det eller för att jag har viktigare saker för mig som att tvätta bilen eller diska eller så. Jätteviktiga saker.
Men om jag rannsakar mig själv handlar det nästan enbart om försiktighet. Eller rädsla, om ni vill.
Jag går inte längre nära en klippkant bara för att titta ned. Jag kör inte fort med motorcykel. Jag klättar inte på hustak eller hoppar över raviner.
Häromåret åkte jag skidor i Åre och insåg snart att det där med att åka så fort jag kan inte är något jag pysslar med längre. Det är roligare att försöka åka snyggt, intalar jag mig försiktigt.
På väg ned från after skin gick vi förbi en stor madrass, en sådan man vadderar liftstolpar med. Vi skrattade och sa att med den där kommer man nog hem fort. Sen gick vi vidare.
När vi kom ned hörde vi sirenerna från ambulansen. En ung kille hade just åkt ihjäl sig på samma madrass.
Jag tänkte att det var tur att vi inte gick förbi där för 15 år sedan. Då hade det varit någon av oss som åkte in bland träden i hundra knyck. Som inte fick se någon morgondag.
Det kallas visst att ta ansvar, har jag hört. Det är inte alltid så kul, ska gudarna veta. Men man lever förhoppningsvis lite längre.
Det är en dag i morgon också.
Sommarvärme och högtryck betyder glass. I stora lass. Därför, veckans lista över godast glassar. Både såna som finns och som har funnits.
1) Päronsplitt. Det bästa av två världar.
2) Igloo. Jag vill ha tillbaka den. Nu.
3) Big Top. Också det en försvunnen klassiker.
4) Piggelin. Alla isglassars moder. Eller fader.
5) Daimstrut. Istället för mellanmål.