Om jag inte hade varit så lat och ointresserad skulle jag varit rik.
Jag är inte tillräckligt om mig och kring mig när det kommer till ekonomiska beslut. Jag köper läget, och det läget är oftast alldeles för dyrt. Eller så blir jag lurad av banken, elbolaget, försäkringsbolaget eller vad det nu kan vara.
Lurad blir man alltid, mer eller mindre. Det är det enda man vet helt säkert, och ens välbefinnande är till stor del beroende på hur mycket lurendrejeri man kan acceptera. Avgift på bankkorten, trots noll procent ränta? En avreglerad elmarknad med priser satta så avsiktligt komplicerat att ingen levande människa kan jämföra dem? Moms på energiskatten?
Det finns hur mycket som helst, och om man inte blundar och gillar läget blir man tokig.
Man ska jämföra saker har jag hört. Köpslå, pruta och spela ut olika aktörer mot varandra. Men hur ska jag ha tid med det, jag har ett heltidsjobb och en familj?
Bara att välja bredbandsleverantör motsvarar en halvtidstjänst.
Pensionssparandet ska vi inte ens prata om. Fonder och avgifter och räntor överallt och aldrig känner jag mig lika otillräcklig som när det orangea kuvertet dimper ned i brevlådan och jag förväntas inte bara begripa vad som där står, utan också fatta rationella beslut som i allra högsta grad påverkar min framtid.
Jag får ångest av detta. Jag vill att sådant ska fungera utan min inblandning. Det ska lösa sig av sig själv, eller så ska någon annan se till att det fixar sig. På det sättet är jag väldigt svensk i ordets negativa bemärkelse, antar jag.
Jag är med andra ord alla bolags drömkund. Jag bråkar aldrig, ställer inga krav och varje gång jag varit på banken firar de med förbeställd tårta och wienerlängd.
Sist använde jag faktist det som argument när jag försökte pruta på bolånen. Ge mig lite lägre så slipper du se mig på två år, sade jag. Det gick han med på utan att blinka, och jag tyckte mig ana en smärtande känsla i ryggslutsregionen när jag gick därifrån.
Det är i min fyrkantiga värld ytterst irriterande att man kan pruta på saker som bolån. Hur kan det vara tillåtet? Det är som en loppmarknad fast folk har kostym på sig och skrivbord av ljus björk. Med den skillnaden att de bollar med människors liv och lån för miljoner kronor istället för loppätna lampskärmar och pocketböcker av Mari Ljungstedt.
När vi skulle fixa nytt badrum gick jag in till en av de stora varuhusen i stan för att köpa tvättmaskin. Sextusen skulle den kosta. Jag sade fem och försäljaren sade javisst och varför i hela friden bjöd jag inte hälften tänkte jag snopet.
Jag har inga problem med att få saker billigare än utsatt pris, inte alls. Tvärtom, faktiskt.
Däremot vet jag inte vad jag får pruta på, och den osäkerheten gör mig irriterad. Bolån och tvättmaskiner, ja. Bensin och tvättmedel, nej.
Än mer irriterad blir jag när jag tänker på alla gånger jag skulle kunnat ha prutat men inte gjort det.
De gånger jag blivit… lurad.
Men det ska jag inte tänka på.
Inte. Tänka. På. Det.
* Veckans lista. Svenska Spel lanserade ny lott häromdagen. Eurojackpot. Jag roade mig med att räkna lite.
* Lotten kostar 25 kronor vilket innebär att...
* jag måste spela 29,5 miljoner veckor...
* vilket är drygt 567 000 år...
* till en kostnad av 737.5 miljoner kronor...
* om jag vill skaffa mig en 50-procentig chans att ta hem högsta vinsten eftersom oddset är en på 59 miljoner.
Sedan köpte jag omedelbart ingen lott.