Josa skriver:
”Jag hade showat sen jag var åtta år, fullt ös. Mamma och pappa var bönder men farsan var, är fortfarande, öns revykung och han älskade HasseåTage, Povel Ramel, så det fanns där, sången, monologerna. Jag och min bästis Anna började sjunga – även om en spelning var uppe i socknen i församlingshemmet för nio pensionärer, Annas pappa var präst, så var det ändå en spelning. Sen fick vi en femma och så cyklade vi till Närs affär i lyckorus över ett fantastiskt gig. Talangtävlingar med ett par tusen i publiken och vi sjöng Fritiof och Carmencita. Jag var Fritiof och Anna Carmencita. Jag la till i texten att ’många ungar ska vi få, 22’, det tyckte jag var kul som åttaåring, men Annas mamma läste lusen av mig på en toalett i Visby med Annas mormor och morfar utanför, samma dag som tävlingen. Jag var chockad, var det lilla så äckligt och fult och skamligt? Jag skulle tänka på att Annas pappa var präst och hon prästfru. Så tyckte hon och så fick det bli.
Javisst, sa jag, men när vi gick mot paviljongsplan i Visby för att tävla var jag kluven, jag ville ju inte att Anna, min bästa vän, skulle få skit, men en riktig konstnär gör och säger det som ingen annan vågar. Det blev succé och det var den kvällen jag bestämde mig för att bli artist.”
Fyra hörn av en cirkel
Det var i augusti 1983 och vi närmade oss land. Vi satt på Gotlandsfärjans vilodäck, på den tiden när de ännu hade snurrfåtöljer i orange nylontyg, och plötsligt, lika oförklarligt som självklart, var det bara vi fyra.
I våra trakter fanns det säkert fem–sex olika körer och grupper med tjugotalet olika sångare. Men vi fyra hade aldrig sjungit ihop på riktigt, eller träffats själva. Vi var ju inte lika, inte årsbarn, jag är född 1961, Bittis 1962, Annelie två år senare och lillasystern Josa kom 1969. Vi täckte in hela sextiotalet.
Men på något sätt blev vi över och råkade hamna ensamma tillsammans sommaren 1983. Och vi åkte till Stockholm, till rulltrappornas och tunnelbanans förlovade land där det fanns Hennes & Mauritz, McDonald’s och Gröna Lund.
Vi var inte alls lika som personer. Vi var extroverta och introverta om vartannat och vid olika tillfällen. Vi hade inte läst Kittyböckerna, Kulla-Gulla, Kamratposten eller Kafka tillsammans. Vi hade inte fotbollen ihop, den hade bara Josa, hon var ännu lilltjejen. Bittis var en häst- och mopedtjej, Annelie stod med hopprep och sjöng Donna Summer och var så söt med sitt långa hår att hon alltid blev Lucia. Jag var svår och konstig. Finnar och glasögon och äldst.
Men när vi hamnade på resa ihop var det som om våra olika egenheter drog oss mot samma mål. Josa ville pröva allt som var nytt, smaker, kläder, bergochdalbanan, äventyr. Hon blev lyckligt skrämd av busvisslingar och hojtanden från killar. Hon var inte rädd, jo kanske för ensamheten, men jag var ju med. Bittis och jag hade ”vrålkoll”, som det hette på den tiden.
Annelie tog det säkra före det osäkra, ville vara trygg, men var inte tråkig, hon älskade Josas alla upptåg och hängde med fast hon var skraj. Och var ju på så sätt än mer modig. Men förståndig.
Bittis kunde hoppa på det mesta, modig också hon men mindre rädd. Hon var praktisk och jordnära, men hade en lätthet inför själva grejen, det här med att leva.
Själv hade jag inte den där lättheten, men älskade att vara modig tillsammans med dessa tre. Jag var inte särskilt bra på att leva, jag hade inte någon större begåvning för själva livet. Men kanske någonstans inom mig fanns det något som väntade. Något som låg och grodde.
Jag var ju storasyster, men på ett helt annat sätt denna sommar. Det var dubbelt, jag hade en ständig oro för Josa, samtidigt som jag kände en sådan lycka över att få vara med, leva livet i samma fart som hon gjorde det.
Det vi hade gemensamt, vi fyra i Ainbusk, var trakten vi kom ifrån och dåligt självförtroende, eller om det var självkänslan. Vad man än väljer att kalla det, så var det alltid närvarande. Man kunde nästan ta på det.
Men vi var eld-tecken alla fyra. Och vi hade så otroligt roligt ihop. Vi skrattade åt samma saker. Vid samma tillfällen, högt, och länge. Vi kunde skratta åt varandras egenheter, men också hjälpa varandra att lösa dem. Vi älskade att älta, fika, prata, just vi fyra ihop. Det upptäckte vi på denna vår första resa. Att det fanns en sån lycka att bara vara i varandras sällskap.
Det var kanske därför vi vågade göra något, för att vara oss, väldigt otippat.
Vi gick förbi några gatumusikanter i Gamla stan och jag föreslog att vi skulle göra likadant, bara ställa oss rakt upp och ner i ett annat hörn, och sjunga ihop pengar till en glass. Annelie och jag tog melodin, Bittis understämman och Josa överstämman på Sju ensamma kvällar.
Det lät så bra! Folk stannade, applåderade, och vi fick sedlar i burken. Vi var helt chockade.
Det var som en evighetens trioklang som ljöd och fanns bland oss. Det var magi, som kyrkklockorna i Gamla stan. Tre stämmor som gjorda för varandra. Varma, breda, starka kvinnoröster. Utan att vi egentligen hade tänkt på det förut. Men plötsligt fanns det bara där, studsande och ekande i gränderna. Andrew Sisters, Pointer Sisters, The Supremes, Tre Damer. Josa, Annelie och Bittis tre stämmor långt fram och lika högt. Och jag, jag vågade också sjunga om jag stod bredvid Bittis. Senare föll det sig naturligt att jag kompade till denna trio, jag och mitt piano.
På båten på väg över vårt hav hem till När möttes våra ögon och jag sa: Ska inte vi fyra – bara vi fyra – bilda en grupp? Det låter så bra. Det kan inte vara en slump att röster låter så ihop. Ska vi inte göra det, på riktigt?
– Allt är möjligt, sa jag (som gått i terapi och börjat läsa Älska dig själv av Wayne Dyer), vi kan tro på varandra. Jag tror på er.
– Jo … Som ett riktigt band alltså? sa Josa.
– Jag tror också, sa Annelie.
– Jag med, sa Bittis.
– Jo, som ett BAND, sa jag.
Så bildades Ainbusk Singers på Gotlandsbåten 1983.
*
När jag avstod från att söka in till Ackis hade jag också fått i uppgift av min lärare på Södra Latin att ta reda på vad jag ville med musiken. Nu visste jag.
Jag köpte en lägenhet i Visby för 75 000 kronor. Mamma och pappa lånade mig 20 000 och resterande summa kom från Sparbanken. Den låg i samma hus som mina föräldrar hade sin första lägenhet.
Jag fick vik som pianolärare och klasslärare i musik. Jag startade studiecirklar i pianospel. Och vi började repetera med Ainbusk. Josa och jag började också spela, jag ackompanjerade, tog fram vuxnare låtar, såna jag lärt mig på Södra Latin. Don’t Explain, från notboken med Billie Holiday-låtar. Lady Sings The Blues, Loverman.
Vi trevade oss fram i gruppen. Men både Annelie och Bittis hade fasta jobb.
Tidigare under sommaren hade Josa vunnit delfinalen till Talang -83 på Gotland, bara 14 år gammal. Det var så att hennes bästa vän bara hade anmält sig själv till talangtävlingen, inte de två tillsammans, de som annars gjorde allt ihop.
När Josa fick reda på det kom hon hem, en sommardag sent i juni, så besviken och helt förtvivlad och berättade.
Men då kom kraften fram i mamma Doris. Hon ringde till arrangören fast anmälningstiden gått ut. Mamma gav sig inte. Så här fick det bara inte gå till.
Och vips var Josa också anmäld som soloartist. Med mig som ackompanjatör.
Vi hade fyra dagar på oss. Josa och jag repade som galningar. Två låtar skulle framföras. Man hade exakt sju minuter på sig.
Josa sjöng så att det skallrade i rutorna, hon bad inte om lov, eller frågade om hon var musikalisk. Det var fullt påställ från början.
Vi repade in Summertime och Mack the Knife och gick vidare.
Vi tog oss till finalen som skulle gå av stapeln senare under hösten på Chinateatern i Stockholm. Vi hade repat in ett ritardando på slutet, vi ville ge Mack the Knife ett maffigt slut. Kapellmästaren på Chinateatern var en mycket ung Robert Wells, och han sa Vi hänger på, det är lugnt. Vi är proffs, vi hakar på ert ”ritt”.
På den tiden hade jag, efter mina år på folkhögskola, runda glasögon, manchesterbyxor och stor arbetarskjorta.
Josa blev stylad av mammas boutiqueväninna. Kort mockaklänning med fransar och boots. Helt klart en hottare look.
Första låten gick galant, och även Mack the Knife, men mot slutet fick vi inte med oss orkestern i ritardandot. Allt stannade upp och plötsligt gick melodin bara i halva ritardando-tempot. Josahöll färgen, men sluttonen blev oändlig. Hon tuppade nästan av, för det fanns ingen luft kvar att hålla tonen hela vägen ut. Chockade gick vi av scenen.
Då kom Robert Wells rusande.
– Vad fan var det som hände? Vad gjorde du? viskade han så högt till mig att det ekade. Jag kände mig så totalt fel – och skyldig. Jag var ju bara den mesiga storasystern och Josa var den balla snygga sångerskan, stjärnskottet. Men Josa tittade honom rakt in i ögonen och skrek:
– Hörru du! DU SÄGER INTE SÅ TILL MIN SYRRA!
Åh, jagälskar henne för att hon gjorde så. Annars vet jag inte om jag någonsin hade vågat spela igen.
Trots allt kom Josa trea där på Chinateatern i Stockholm.
Och när hon var tillbaka i skolan igen kom Gotlands Tidningar och gjorde reportage. Det kändes ändå som en vinst.
Jo, hon gick fortfarande i skolan, Annelie jobbade på dagis och Bittis på fiskerifabriken. Själv fortsatte jag att hanka mig fram påspringvik. För varje dag som gick blev jag mer och mer övertygad om att jag inte skulle bli pianopedagog eller musikklasslärare. Det gick bra, ett helt okej tillfälligt jobb. Men det kändes inte som musik.
Det var pappa som hittade på vårt namn.
”Ainbusk”, det var gutamål och ”Singers” internationellt. Ainbusk Singers.
Våra första spelningar var på Farmeks årsmöte, i stället för blommor fick vi varsin rökt salamikorv.
Vi sjöng på De dövas årsmöte i Klintehamn. Bittis morfar ordnade den spelningen. Vi gjorde en ålderdomshemsturné. I vita långa gamla spetsklänningar och iförda blomsterkransar sjöng vi på alla öns ålderdomshem.
Det finns mycket gammalt folk på Gotland.
När man såg ut över publiken var det silvriga vita, tunna hår. Varma leenden.
Vi sjöng visor på gutamål, en del Evert Taube. Och många av pappas visor.
Ibland var han själv med på dragspel, ibland var Berra Alvengren och Staffan Hultemar med på bas och gitarr.
Vi fick en beställning på att spela ett tiotal företagsjobb på det nya Snäck. Vi skaffade lite ärtiga kläder i gult och orange.
På våren 1984 spelade Radio Gotland in en hel konsert med oss från Östergarns bygdegård.
Vi var Ainbusk Singers.
Söta, trallande flickor.
Men så hände något.
Vi anmälde oss till Talangtävlingen, som nu hette Talang -84.
Delfinalen var på Kneippbyn och återigen var det högst sju minuter per framträdande. Jag föreslog att vi skulle göra en minicabaret på sju minuter. Alla höll med.
Temat var kärlek. Naturligtvis. En salig blandning på 6.59. Exakt.
Första låten var en improvisation av Ella Fitzgerald. Den var fantastisk men hade ju ingen text. Jag skrev ner något som funkade.
Slutlåten var Jacques Brels Kärlek är allt. Den hade vi hört på en skiva från en föreställning på Göta Lejon med Tommy Körberg, Eva-Britt Strandberg med flera. Stefan Nilsson arrangerade, världens bäste pianist. Vi skrev ner texten ord för ord som vi hörde den. Texten fanns naturligtvis inte med på fodralet, vi fick lyssna oss till dessa stora ord på svenska.
Och när kärlek är allt
Emot sparkar och slag
När vi Vargen i dag
Trotsar tvivel och hån
Detta med vargen kunde vi omöjligt förstå, men tänkte att det väl var något franskt. (Det fick sin förklaring många år senare. Vi skrattade mycket åt oss själva. Att vi inte hade fattat det. Det skulle ju vara ”varje ny dag”. Jag rodnar fortfarande när jag tänker på det.)
Vi lyssnade in stämmor, pianospel, uttryck.
Vi gav allt. Precis som de stora artisterna. De svenska – men ännu mer de FRANSKA!
Stämmorna, treklangen och uttrycken, började få en form i vår lilla grupp.
Vi vann på Gotland. Återigen skulle vi åka till finalen på Chinateatern i Stockholm.
Vi var otroligt rädda när vi kom dit. Det var ju stora band. En snygg tjej från Göteborg med eget band, det lät så stort och mycket. Proffsigt. Vi var övertygade om att hon skulle vinna.
Och vi, vi var ju bara piano och sång.
Något hade vi ju lärt av förra årets fiasko, så den här gången skulle jag spela för allt vad jag var värd. Jag hade också börjat hitta fram till ett sätt att spela kraftfullt komp till trion.
Men vi kände oss bortkomna. Osäkra på om vårt program på exakt 6.59 minuter skulle gå hem. Vi hittade inte ens in till scenen när vi skulle soundchecka. (Det var faktiskt precis som i Spinal Tap.) Det var så många trappor och loger.
Vi gjorde vårt nummer. Till vår stora lycka, och förvåning, verkade folk tycka att det var bra. Det gick bra!
Eller?
På slutet när vinnaren skulle koras kom alla deltagare upp på scenen. Lennart Wahlman, som var kvällens konferencier, började med att dela ut diplom till alla som kommit fyra.
Vi fick inget diplom.
Sen kom priset till trean.
Det var inte vi.
Det hördes inte riktigt där vi stod, för högtalarna var placerade framför oss och det var något fel på medhörningen. Lennart Wahlman pratade med ansiktet mot publiken. Vi hörde ingenting. Så viskade Annelie i mitt öra: ”Det är bara vi kvar!”
– Och vinnare i Talang -84: Ainbusk Singers från Gotland!
Vi var så överraskade, så lyckliga, så häpna. Det hade vi aldrig vågat tro!
På videon från kvällen kan man höra ett stort vrål nerifrån högra hörnet, alldeles intill ingången. Där satt de. Alla våra föräldrar. Det är en sådan glädje. Vi har vunnit riksfinalen i Stockholm!
Marie Nilsson Lind