Hugo Hansén har också ett komplicerat förhållande till Gotland. Uppväxt och med rötter i en månghundraårig släkt i Burgsvik, dog båda hans föräldrar tidigt. I sommar är det en av få gånger sedan han flyttade härifrån 1992 som han därefter besökt hemön, där han aldrig riktigt tyckte att han passade in.
– Regissörsarbetet här har blivit som en retur till Gotland. Jag är väldigt glad för det.
GA möter en avspänd Hugo Hansén en varm sommardag vid teaterscenen i klosterruinen. På kvällen ska han se föreställningen, Ingmar Bergmans ”Sommarnattens leende”, för andra gången. Den första var förstås premiären.
– Man kollar till föreställningen någon gång, men jag tror den står sig. Efter premiären ändrade jag ingenting.
Hugo Hansén fyller 46 i höst, är född och uppväxt i Burgsvik i sten- och köpmanssläkten Hansén, som funnits på Gotland sedan 1720. Efter studier i Hemse gick han gymnasiet, Säveskolan i Visby, avbrutet av ett år som utbytesstudent i USA. Därefter blev det Frankfurt i Tyskland och arbete vid spanska Banco Santander.
– Jag tänkte bli ekonom.
Och så blev det. Han började plugga ekonomi vid Uppsala universitet vilket ledde till examen och vidare med doktorandstudier i företagsekonomi med inriktning organisationsteori. Men han hann också med annat under de åtta studieåren, andra ämnen, men där inte minst nationslivet lockade.
– Mycket nationsliv och många ämnen blev det.
Och inom nationslivet på Gotlands nation tog han också de första scenstegen.
– Vi höll på lite med spex men jag tyckte inte det var toppen. Även om vi faktiskt en gång gästspelade på S:t Hansskolan i Visby.
Någon teaterkultur hade han inte med sig hemifrån.
– Som liten gick vi aldrig på teater. Den enda kulturupplevelsen var Närrevyn och Ainbusk Singers (som gruppen hette innan de spolade Singers). Jag såg en enda pjäs under hela min uppväxt, Bryggeriteaterns Jacob Dubbe-föreställning.
Men den ekonomiska doktorandtjänsten var inget Hugo Hansén var tillfreds med.
– Jag tyckte inte det var så bra, inget jag skulle göra i livet.
Omsvängningen kom via listskrivande, något som ju oftast mest är en kul grej som inte brukar leda till några större förändringar.
– Sommaren 1999 pratade jag med en kompis om vad man skulle göra i stället. Jag hade inte tänkt igenom det så noga, att jag blev ekonom låg i luften eftersom jag kom från en köpmanssläkt. Vi gjorde listor över vad vi var bra på, vad som var roligt i livet, och han sa att ”du skulle kunna regissera teater”.
Åter skulle Gotlands nation bli spelplatsen men nu skulle teaterarbetet ge mersmak och leda till bestående livsförändringar.
– Jag gick hem, letade efter pjäser och fick tag på Strindbergs ”Fröken Julie”. Med nollbudget satte jag upp den på nationen, där lokalen var gratis, och ordnade skådespelare.
Föreställningen blev till och med recenserad i Upsala Nya Tidning.
– Den blev jättebra mottagen och de skrev att jag var en del av den nya rösten. Då sa jag upp mig, 28 år gammal.
Efter att ha fortsatt regissera sökte han 2003 till och kom in vid Dramatiska institutets fyraåriga regissörslinje, som då tog in fyra personer vartannat år.
– Eftersom så få utbildas blir man en del av branschen. Jag fick först praktik på Stockholms stadsteater och jobbade därefter i tio år som anställd regissör.
Något annat inom teatern än regissör var aldrig aktuellt för Hugo Hansén.
– Hela idén var att vara teaterregissör. Aldrig att stå på scenen, som jag gjorde i nationssammanhang och inte tyckte om, och scenograf var heller inte aktuellt.
– Det var väldigt kul, och jobbigt, livet lekte. Sen två år är jag dock frilans, annars mals man sönder.
I dag har Hugo Hansén uppdrag över hela landet. Som regissör fungerar han som mellanchef med teaterchefen över sig. Och engagemangen går i varann tidsmässigt.
– Man får kontrakt ett år innan premiären, två månader är det repetitioner på heltid. För att överleva gör jag i snitt 2,5 produktioner per år.
Något som exempelvis innebär att han regisserar ytterligare en Bergman-föreställning i år, ”Sjunde inseglet”, vid Uppsala stadsteater med premiär i november. Hittills har Hugo Hansén främst regisserat 1900-talsdramatik eller nyskrivet.
– Minst av allt har jag gjort klassiker; Shakespeare, Ibsen, Tjechov... Jag skulle också vilja göra mer musikal.
Hugo Hansén tvekar inte över vad som är hans signum som regissör.
– Jag jobbar extremt mycket med personinstruktion.
Och han ingår förstås i rollsättningsarbetet när ensemblen anställs.
– Jag har enormt stort inflytande på vilka som spelar, ingen skulle anställas om jag sa nej.
Några skådespelarfavoriter har han förstås hunnit skaffa sig.
– Men det skulle vara konstigt att namnge någon.
Att han fick regissörsuppdraget i Roma hänger ihop med att teaterns konstnärlige ledare Stefan Marling är teaterlärare på en utbildning i Stockholm där Hugo Hansén har gjort två slutproduktioner med elever.
– I höstas ringde han och frågade om jag hade lust. Det kändes jätteroligt, jag hade aldrig gått på Romateatern innan, inte varit på Gotland på många år.
– Jag tackade ja efter några dagar när jag läst texten, jag måste ha nån ingång i den, det måste kännas bra. Jag kan absolut tänka mig att återkomma här, det har varit helt fantastiskt.
Ett regiuppdrag som också varit viktigt för hans personliga Gotlandsförhållande.
– Nu när jag varit här länge har jag läkt gamla sår. Ingen var taskig mot mig men jag passade inte in, jag var sämst i fotbollslaget. I Burgsvik fanns bara det och schackklubben. Det är fint att för privat del få återkoppla till sitt arv, många år var det jobbigt när pappa var sjuk. Det har blivit som en retur till Gotland och jag är väldigt glad för det.
Något sommarboende eller liknande har den sedan 2003 Stockholmsbaserade Hugo Hansén inte haft.
– Min koppling till ön har varit sten. Den fanns med under uppväxten och finns ännu med hela tiden. Som när jag promenerar i Gamla stan, som är helt byggd i gotländsk sten. Och stenen på Gotlands nation kommer från Hoburgsmarmor i Sundre som var vårt företag tills pappa dog.
Och han lärde sig också en speciell egenskap.
– Jag kan se skillnad från vilken del av ön stenen är. Sten har också doft, den har olika doft beroende på varifrån den kommer.
Hugo Hansén är påtagligt tillfreds med livet. Men det hindrar honom inte från att umgås med planer på att åter radikalt ändra riktning. Grunden är att han tycker att det är svårt att vara borta så mycket som han är nu eftersom han har två barn, fem och åtta år.
– Jag vill hitta en inkomstkälla nära barnen och jag har en idé.
Och han vill ta vara på tiden.
– Pappa var bara 50 när han dog, jag är 46.