När Annika Marusarz flyttade till Gotland för 16 år sedan hade hon inte väntat sig att upptäcka så pass många aktiva landsbygdsbiografer, de flesta bygga under 40- och 50-talet.
– Jag tyckte att det här var helt unikt, säger hon och fortsätter:
– Det var en stor förvåning att de överhuvudtaget existerade. Bara att värma upp de här gamla bygdegårdarna kan aldrig löna sig.
Författaren själv har haft väldigt roligt i sina efterforskningar till boken. Hon har intervjuat människor som under lång tid varit drivande för Gotlands levande biografutbud, där det som mest fanns 37 platser som visade film och sex biotält. I dag finns det 12.
Efter att ha samtalat med biografernas eldsjälar har Annika Marusarz förstått att gotlänningarna inte nödvändigtvis går på bio för filmens skull.
– Det verkar som att det mer handlar om att man vill träffas, säger hon.
I boken ges flera exempel på när bygdens biograf har fått mer av en social än kulturell funktion. Som på folkbion i När där middag och bio kombineras. Till en av Åse-Nisse-filmerna serverades kroppkakor och till komedin ”En gång i Phuket” blev det thailändskt.
Inte långt därifrån, i Garda, har man valt att kombinera bio med en pub. Och trots att filmvisningarna numer sker digitalt och biografmaskinisterna inte längre måste pausa filmen för att byta filmrulle, så behåller man pauserna i halvtid på biograferna.
I boken har flera kända och okända gotlänningar fått dela med sig av sitt första biominne. För Annika Marusarz är det första minnet något skrämmande.
– Det var In- eller Utvandrarna med min mamma. Jag kommer bara ihåg när de spetsade den där bebisen. Jag var egentligen lite för ung, berättar hon.
En av biograferna i boken som Annika Marusarz har fastnat lite extra för är Sudersandsbion på Fårö. Mycket på grund av dess udda bakgrundshistoria:
Bonden Arthur Normas ko dog och han ville inte att ladan skulle stå tom.
– Han själv hade aldrig varit på bio, så han ringde systern som bodde i Stockholm. Han ville veta hur det ser i en biograf och sedan byggde han efter hennes beskrivning, berättar Annika Marusarz.
Bonden Normans biostolar från 1953 har i dag fått stoppning, något som inte fanns från början.
– Det var vinröda stolar, för det hade väl systern sagt att det skulle vara, men det fanns ingen stoppning så det var kanske en miss, att hon inte hade berättat det.