Hur och när lades grunderna för det moderna Sverige? Traditionellt har fackföreningsrörelsen och socialdemokratin tagit på sig en stor del av äran. Enligt arbetarrörelsens historieskrivning var det under 30-talet och framåt drömmen om det goda folkhemmet realiserades, under ledning av giganter som Per Albin Hansson. Då lyftes massorna ur armodet och demokratin blommade ut. Liberalerna och högern stod mest i vägen.

Den bilden har allt mer kommit att ifrågasättas. Välståndsutvecklingen i Sverige tog fart under den senare delen av 1800-talet. Redan på 1920-talet var Sverige ett av världens rikaste länder. Och det var liberalernas kamp för tullfrihet och näringsfrihet, mot protektionism, skråväsende och merkantilism, som gjorde den makalösa tillväxten möjlig. I ett längre perspektiv var den liberale politikern Johan August Gripenstedt lika viktig som Per Albin Hansson i formandet av det moderna Sverige. Hans levnadsporträtt har tecknats av Per T Ohlsson i “Hundra år av tillväxt".

Också i Anders Edwardssons "En annorlunda historia", som utgavs tidigare i år, utmanas den socialdemokratiska historieskrivningen. Här lyfts istället borgerligheten och högern fram som den progressiva kraften i svensk historia. Det var till exempel den konservativa regeringen Lindman som tillslut löste rösträttsfrågan och införde proportionella val med rösträtt för män, påminner han.

I denna politiska kamp om Sveriges historia glöms dock ofta viktiga grupper bort. Personer som lämnat betydelsefulla bidrag till samhället, men vars insatser inte finns dokumenterade i riksdagsprotokoll: framstående bönder, arbetarhjältar, religiösa ledare, filantropiska företagare.

Den senare gruppens insatser beskrivs i en nyligen utkommen bok av Anders Johnson: "Samhällets stöttepelare". Här tecknas ett rikt persongalleri av brukspatroner, entreprenörer och industrimän som vid sidan av näringsverksamheten närt ett djupt samhällsengagemang - i egenskap av forskare, donatorer, idrottsledare eller kulturpersonligheter. Chalmers tekniska högskola i Göteborg, Liljevalchs konsthall i Stockholm och Nobelpriset är bara några kända institutioner som bär företagares namn.

Idag har ord som "välgörenhet" en lite negativ klang, vilket ofta avspeglat sig i skattevillkoren för donatorer. Enligt en ideologisk kvarleva bör solidaritetshandlingar alltid ske med staten som mellanhand. "Filantropi" är på något sätt misstänkt.
Ändå finns det gott om framgångsrika företagare som generöst och envist bidrar till allmännyttiga ändamål: Percy Barnevik, Jeanette Bonnier och Antonia Ax:son Johnson är bara några exempel - Anders Johnson korta register över samtida donatorer är långt ifrån heltäckande.
Det bör vi vara tacksamma för. Deras historia förtjänar också att berättas.