Skådespelaren Emma Watson har hållit ett tal i FN som sprids flitigt på nätet. Det handlar om vikten av att fortsätta kämpa för en jämställd värld och att inte skämmas för att kalla sig feminist. Att vara feminist inte är detsamma som att hata män.
Att det ens ska behöva sägas i en upplyst värld är sorgligt men inte särskilt konstigt. Vi är många som reagerade väldigt starkt på Åsa Romsons (MP) tal i Almedalen där hon spydde sin galla över vita, medelålders, heterosexuella män som var roten till allt ont. Möjligen lockade hon med detta nån väljare från FI men arbetet för jämställdheten och feminismen var det tre stora steg tillbaka.
Manshatet har florerat tidigare men inte på partiledarnivå om man inte väljer att tolka Gudrun Schymans ”talibantal” som ett uttryck för detta. I det berömda talet från Vänsterpartiets kongress 2002 sa hon så här: ”Diskrimineringen och kränkningarna ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige”.
Att det finns världsomspännande normer och mönster där män värderas högre än kvinnor är knappast en världsnyhet. För den skull betyder inte det att svenska män kan jämställas med afghanska talibaner när det handlar om hur man hanterar denna överordning.
Emma Watson fokuserade på männen och den minst lika trånga könsrollen som män tvingas ikläda sig. Det är bra. Bättre än att håna de män som genom sina döttrar fått en ögonöppnare hur det är att växa upp som flicka. Alla behövs för att fler ögon ska öppnas, hur det sker är helt oväsentligt.
Mönstret visar sig i bland annat självklarheten att man alltid kan skämta om kvinnor, gärna med sexistisk klang. Det skiljer sig också väldigt mycket om en kvinna super och slåss eller om en man gör det. Är mannen någon form av konstnär upphöjs han ofta dessutom till något nästan episkt medan kvinnan förblir patetisk och hysterisk.
Skämten om kvinnor kommer ofta automatiskt. Det positiva är att förhoppningsvis får fler och fler upp ögonen för det hela genom att folk blir arga på sexism och kvinnoförnedring.
Inte ens när en kvinna är en hjälte i ordets fulla bemärkelse slipper hon undan.
Maryam al-Mansouri är en 35-årig pilot som deltar i Förenade Arabemiratens styrkor i de USA-ledda anfallen mot Islamiska Statens fästen i Syrien.
I ett nyhetsprogram i konservativa tv-kanalen Fox i USA var det dock inte hennes mod som fick uppmärksamhet. Istället skämtades det om det förnedrande i att bli anfallen av en kvinna och ”Problemet är att hon efter att hon bombat [IS] inte kunde parkera [flygplanet]”. Ett tredje skämt utgick från det militära uttrycket ”boots on the ground” (fritt översatt ”trupper på plats”) och programledarna undrade om insatsen kunde betraktas som ”boobs on the ground” (fritt översatt ”tuttar på plats”).
Att dessa skämt så självklart kommer upp till ytan utan man reflekterar över det nedlåtande är ett ganska bra tecken på hur långt vi kommit med den där jämställdheten.
Inte tusan är det för långt i alla fall.