Minskad illegal jakt viktigt mål
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Naturskyddsföreningen menar att regeringens utredare har tagit alltför mycket hänsyn till de åsikter som finns inom den stora gruppen jägare. Nu är det i och för sig ganska naturligt att man lyssnar också till dem eftersom de till stor del påverkas av rovdjurspolitiken. Men även om man som Naturskyddsföreningen vill se en ökning av vargstammen finns det alltså skäl att ta hänsyn till den opinion som också finns.
Om inte annat så för att en livskraftig, och möjligen ökad, vargstam inte tycks kunna komma till stånd med mindre än att det finns stöd för detta. Den skjutna vargen som hittades utanför Malung i onsdags kan vara det senaste exemplet på den tjuvjakt som tyvärr blir följden annars.
Ett belysande exempel på vilka effekter tjuvjakt i stor skala får för hur en rovdjursstam utvecklas lyfte utredaren själv fram när betänkandet presenterades genom en jämförelse mellan den svenska och den norska järven. Under perioden 1999-2005 dödades över 250 järvar legalt i Norge mot tio i Sverige. Trots detta utvecklades sedan den norska järvstammen bättre än den svenska. Det kan finnas flera förklaringar till detta, bland annat hur väl man lyckats registrera antalet individer och föryngringar. Men nog verkar det högst sannolikt att illegal jakt också är en del av förklaringen. För att minska denna föreslår också utredaren att även förberedelse till grovt jaktbrott ska kriminaliseras.
Vad gäller vargen i Sverige är det kanske största problemet den kraftiga inavel som finns då stammen härstammar från endast tre individer. En del talar till och med om behovet av import av vargar från Finland eller Ryssland och jordbruksminister Eskil Erlandsson har förespråkat en sådan lösning. En mer livskraftig vargstam skulle också kunna möjliggöra licensjakt, vilket utredaren också föreslår.
Men att i dag tala om import av vargar väcker ont blod hos många jägare som tycker att politikernas och myndigheternas förtroende redan är förbrukat. Återigen alltså: utan ett stöd från berörda parter får rovdjurspolitiken inte den effekt lagstiftaren har avsett.
Ett av utredarens förslag är att ett större ansvar för rovdjursförvaltningen ska ligga regionalt, hos länsstyrelserna. Förhoppningsvis kan det vara ett sätt att minska klyftan mellan politiker i Stockholm och jägare och boende i de områden där rovdjuren finns.