Sundare integrationspolitisk debatt
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Formuleringen är ett tecken i tiden. Hela den integrationspolitiska debatten i Sverige har svängt. Varken till höger eller vänster om blockgränsen är det idag självklart att mångkulturalismen är utgångspunkten och slutsatsen i diskussionen.
Delvis handlar det förstås om att politikerna måste förhålla sig till Sverigedemokraternas starkare opinionsläge. I så mån är det alltså fråga om väljarfiske.
Men vid sidan om detta verkar allt fler - också politiker - inse att den kosmopolitiska ideologi som präglat svensk debatt sedan 70-talet brister i analysen.
Så sent som för några år sedan ansågs det nämligen trendigt och insiktsfullt att avvisa Sverige och allt det svenska som något provinsiellt och inskränkt. Och nu står det klart för allt fler att den attityden i sig är just provinsiell och inskränkt.
Här uppe i perifera Nordeuropa har vi vant oss vid att leva i samhällen som delar en gemensam kultur och historia. Vi har blivit hemmablinda och glömt att uppskatta den tryggheten. I central- och Västeuropa ser det annorlunda ut, och där är ser man också allvarligare på segregations- och utanförskapsproblematiken. I USA, som ju är en genuin invandrarnation, förväntas man svära lojalitet mot sitt nya hemland om man söker medborgarskap.
I Sverige har man i motsatts till detta nöjt sig med att påpeka att svenska lagar också gäller invandrare. Vilket ju är självklart, och gäller turister också, om de så bara planerar att stanna i landet en endaste natt. Gemensam lagbok och regering räcker enligt detta synsätt som grund för ett samhälle.
I själva verket vilar den politiska gemenskapen på en förpolitisk gemenskap, som bottnar i ett gemensamt språk, en gemensam historia och en grundläggande värdegemenskap. Och den samhörigheten måste vara stark, speciellt om den skall orka bära upp ett demokratiskt styrelseskick och världens näst högsta skatter.
När politikerna förnekar betydelsen av goda svenskakunskaper eller av att kunna föra sig inom ramen för den svenska majoritetskulturen gör de invandrarna en otjänst. I förnekandet av den nationella identiteten växer segregationen och den göder i sin tur främlingsfientlighet.
Detta är inga dramatiska insikter. Och de åtgärder Billström föreslår i sin artikel är inga konstigheter. Det är den integrationspolitiska debatten i Sverige som alltför länge varit väldigt, väldigt konstig.