Vem införde rösträtten, egentligen?
Historikern Anders Edwardsson. Försöker här, i den första av fem krönikor, ge oss en sannare historia än myten vi lever med.
Foto:
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Historien bakom beslutet var i verkligheten mycket annorlunda.
Vid mitten på 1800-talet hade liberalerna ansett att rösträtt till riksdagen krävde en viss nivå av medborgerlig mognad, som grundläggande läskunnighet. Och de konservativa tyckte att bara de som via skatten betalade de offentliga utgifterna också borde få vara med och bestämma över dess fördelning. Det hade därför beslutats att rösträtten skulle utvidgas stegvis; bland annat genom krav på att den röstande hade en viss minimiinkomst. Och då lönerna decennierna kring sekelskiftet 1900 steg snabbt skulle rösträtten snart i praktiken ha omfattat alla män (kvinnlig rösträtt var då fortfarande en annan fråga).
De 1889 bildade Socialdemokraterna krävde dock allmän rösträtt omedelbart.
För att inte förlora röster sköt därför först liberalerna den tidigare försiktigheten åt sidan och började också de kräva allmän rösträtt. Och då även högerns partiledarskap under 1890-talet började acceptera idén (även om delar av dess väljarkår, främst rika bönder, fortfarande var emot), gällde debatten snart inte längre om utan hur och när allmän rösträtt skulle införas.
Frågan borde därmed, kan man tycka, kunnat få en snabb lösning. Den underordnades dock partitaktiska hänsyn som gjorde att beslut inte kunde fattas. Liberaler och socialdemokrater krävde exempelvis 1904 att allmän rösträtt skulle kombineras med majoritetsval i enmansvalkretsar. Och då högern bara kunde räkna med att få 30-35 % av rösterna, samtidigt som liberaler och socialdemokrater samarbetade, blockerades en överenskommelse.
Några år senare hade dock frågan blivit så infekterad att ett beslut måste fattas. En kompromiss manglades därför 1907 fram av högerns dåvarande statsminister Arvid Lindman, som innebar allmän manlig rösträtt och proportionella val till riksdagen, men att den kommunala rösträtten tills vidare fick förbli inkomstgraderad. Förslaget antogs också av en stor riksdagsmajoritet. Både Hjalmar Branting och Karl Staaff kände dock att de blivit snuvade på äran för en historiskt viktig reform och röstade inte bara nej, utan reserverade sig.
Ett liknande politiskt rävspel omgärdade drygt tio år senare också debatten om att införa även kvinnlig och allmän kommunal rösträtt. Men då hade kungen, Gustav V, hunnit bli så trött på "tjafset" kring rösträttsfrågan att han tillsammans med näringslivsföreträdare bakom kulisserna tvingade fram en ny kompromiss, som antogs i nästan full politisk enighet 1918. Det första valet med allmän och lika rösträtt genomfördes sedan 1921.