Välfärdsstaten och dess grundare
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
När Sverige började industrialiseras på allvar vid mitten på 1800-talet blev tillväxten hög. Landet förvandlades i praktiken från ett u-land 1870 till ett av världens rikare länder redan på 1920-talet. Och i takt med välståndet ökade också möjligheterna att ta hand om gamla, sjuka och handikappade. Under 1800-talet inrättades bland annat dårhus och fattigstugor både på landsbygden och i städerna, samtidigt som tusentals privata "arbetarassociationer" växte fram som bistod arbetare med bland annat försäkringar och sjukbidrag.
Därtill tog många företag ett stort socialt ansvar för sina anställda. På många bruksorter hade till exempel arbetare ända sedan 1600-talet varit garanterade gratis bostad, fri mat, utbildning och sjukvård. Och denna tradition skulle på många ställen leva kvar ända tills dylika förmåner i praktiken, genom straffbeskattning, förbjöds på 1970- och 1980-talen.
Då välfärden följaktligen fungerade väl utan statlig inblandning ansåg många politiker länge att staten bara skulle ha ett begränsat ansvar för sociala frågor. Dessa ansågs tvärtom skötas bäst av kommuner, kyrkor och privata hjälporganisationer med stark lokal förankring. Detta för att de hjälpbehövandes behov skulle kunna bedömas korrekt. Och fusk undvikas.
I slutet på 1800-talet började dock även staten blanda sig i socialpolitiken. Liberalen Adolf Hedin hade exempelvis redan 1888 motionerat i riksdagen om obligatoriska olycksfallsförsäkringar. Och efter sekelskiftet 1900 lade sedan socialliberala och socialkonservativa politiker som Karl Staaff, Arvid Lindman och Hugo Hamilton grunden för socialstaten genom att införa, bland annat, arbetsskadeförsäkringar och folkpensioner.
I Sverige fanns därför ett omfattande system av privata, offentliga, kooperativa och kyrkliga välfärdslösning som garanterade medborgarna grundtrygghet långt innan socialdemokraterna kom till makten 1932. Och detta skulle finnas kvar i decennier. Det var nämligen ett både säkert, billigt och elastiskt system där olika verksamheter konkurrerade med varandra och folk kunde vända sig annorstädes om (och när) de offentliga välfärdssystemen inte höll måttet.
Socialdemokraterna valde dock av ideologiska skäl att under sitt långa maktinnehav 1932-1976 favorisera offentliga välfärdssystem. Och snart nog även direkt motarbeta privata alternativ. Offentliga monopol inom skola, vård och omsorg ledde dock från slutet av 1960-talet till långa köer, växande brister och skenande kostnader. Många länder, som behållit mer komplexa välfärdslösningar, erbjuder därför idag sina medborgare ett på många sätt både tryggare och billigare välfärdssystem än Sverige.