Efter 1989 - 20 år i en friare värld
SAMSUNG DIGITAL CAMERA
Foto:
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Muren är borta!
Rubriken i den stora västtyska tidningen dagen efter det osannolika hade inträffat talade sitt eget språk. Idag är det exakt tjugo år sedan befrielsen av östra Berlin. Symbolen för det kommunistiska förtrycket och misslyckandet hade fallit. Enklaven Västberlin var tillgänglig för alla och envar.
Den nionde november 1989 skrevs världshistoria. Förmodligen är denna dag, jämsides med fredsdagen 1945, den historiskt viktigaste för de generationer som lever just nu. Dagen då muren öppnades och jublande människomassor strömmade över till friheten och framtiden i väst, innebar i praktiken sammanbrottet för Sovjetväldet och den politiska ideologi som kallas kommunism.
I Sverige fick dåvarande VPK - vänsterpartiet kommunisterna - skämmas och ompröva sin ideologi. Symptomatiskt nog bytte snart det gamla kommunistpartiet bort sin politik och kallade sig något år senare för bara Vänsterpartiet. Själv kommer jag ihåg befrielsen av Berlin genom de upphetsade reporterröster som skrek i högtalarna i vår ladugård när jag utfodrade kalvar. Jag minns att jag ställde ner kalvhinkarna och spontant tänkte att nu kan väl ingen människa i Sverige längre rösta på Werner och VPK efter detta. Riktigt så enkel var och är dock inte världen som jag som yngling föreställde mig skulle framtiden visa.
Två år tidigare - 1987 - tågluffade jag som ung man genom delar av Europa bakom järnridån. DDR, Tjeckoslovakien, Rumänien. För en samhällsintresserad student var det en fascinerande upplevelse.
Ett par månader innan avfärd detta år hade jag tagit del av den amerikanske presidenten Ronald Reagans tal i Västberlin: "Mr Gorbatjov, tear down this wall" var ord som gjorde starkt intryck på mig.
Jag kände på något sätt att media i Sverige, detta var som bekant före internet, inte rapporterade tillräckligt om verkligheten bakom järnridån, det var som om det var ointressant. När den skraltiga andraklassvagnen, vars toalett var ett hål rakt ner på rälsen, skumpade fram genom en förfallen landsbygd i Rumänien på väg mot Timisoara och Bukarest kunde jag med egna ögon se att något var fel.
Redan vid gränsen mellan Västtyskland och Tjeckoslovakien blev jag varse. K-pistbeväpnad gränspolis stormade in i kupén där jag som ende västerlänning satt tillsammans med människor från Tjeckoslovakien. Mitt pass och mina visa kontrollerades snabbt medan mina medresenärer från öst visiterades inifrån och ut. Och utfrågades. Inte en utan flera gånger. Jag minns att de till och med öppnade tyget på dynorna vi satt på i jakt på vad vet jag inte. Eftersom jag några dagar tidigare hade passerat den i jämförelse harmlösa gränsen mellan Helsingborg och danska Helsingör var jag milt sagt lite förvånad över den nitiska gränskontrollen. Vad är det som är så farligt med frihet för kommunister att människor måste låsas in var en tanke som for genom mitt huvud.
Efter 1989 gick utvecklingen snabbt. Redan året därpå kunde en triumferande förbundskansler Kohl och president Bush s:r fira ett återförenat Tyskland. Även vi i Sverige drogs med i det nya Europa. Statsminister Ingvar Carlsson förstod klokt nog att tiden var mogen för förändring, och som genom ett trollslag ändrade han det socialdemokratiska partiets inställning till medlemskap i dåvarande EG. En folkomröstning och saken var klar. Den 1 januari 1995 blev vi medlemmar av den europeiska gemenskapen. En union vars grundtanke och idé faktiskt inte är jordbruksstöd eller olika förbud utan något betydligt viktigare: fred. Och på den punkten har nuvarande EU fungerat väl, låt oss hoppas det fortsätter så.