Vem ser pojkarna?
Vad händer med männen när allt mer fokus hamnar på kvinnorna?Foto: Ed Reinke / AP Photo
Foto: Ed Reinke
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
I min klass var vi nästan lika många pojkar som flickor och idag nästan tjugo år senare kan jag konstatera att det gått ganska bra för de flesta av oss. Särskilt för många tjejer har det gått väldigt bra.
Många har studerat vidare och då valt utbildningar som tidigare kraftigt dominerats av killar. Många lämnade grundskolan och gymnasiet med bra betyg vilket gjorde det lättare att komma in på de svårare utbildningarna på de mest attraktiva lärosätena. I dag har många "fina" jobb i mansdominerade sektorer, deltar i ledarskapsutbildningar, bygger nätverk och sitter i styrelser.
En del hävdar kanske att utvecklingen går segt och att det kommer dröja många decennier innan tjejerna kommit ikapp. Men jag tycker att vi kommit långt. Det räcker att gå tillbaka en eller två generationer för att inse hur långt vi kommit. Lägger man det i sin historiska kontext är utvecklingen smått sensationell.
Svenska Dagbladet har under sommaren haft en serie om "Kvinnorna och USA:s ekonomi". I den har man skildrat kvinnornas framfart i näringslivet men också reflekterat kring de hinder som kvinnor upplever på arbetsmarknaden.
I ett avsnitt refererades till nya siffror som visar att 60 procent av alla högre examina (mastersutbildningar), hälften av alla läkar- och juristexamina och 42 procent av alla handelshögskoleexamina (MBA) i USA tas av kvinnor. Parallellt med detta sker jobbtillväxten i traditionellt kvinnliga yrken. Därtill kan tilläggas att det i 35 procent av hushållen med dubbla inkomster är kvinnan som tjänar mer och att nästan 30 procent av företagen i USA ägs av kvinnor.
Att fokus i västvärlden alltmer ligger på kvinnors möjligheter att göra karriär har nog inte undgått någon. Det är bra att de kvinnor som önskar göra karriär endast begränsas av sina egna begränsningar. Men frågan är om vi inte glömt bort pojkarna i ekvationen. I dag ser vi hur pojkar presterar sämre i skolan och och i flera fall därför hamnar i utanförskap.
Det har blivit så självklart att ha särskilda mentorer för kvinnor, utbilda kvinnor i retorik och företagande, att skapa listor över framtidens kvinnliga ledare etcetera, att vi glömt bort den andra halvan av befolkningen. Det skapar problem inte bara för de individer som tillåts hamna mellan stolarna utan också för samhället i stort.
I flera färska internationella debattartiklar och essäer talar man om männens dystra framtidsutsikter. I Tyskland konstaterade man förra hösten att många unga män halkar efter på utbildningsområdet och på arbetsmarknaden. Initiativ togs därför till en särskild "manspolitik".
Jag är inte säker på att det är rätt väg att gå i Sverige. Politiken ska inte ställa grupper mot varandra och utbildningen ska se till individerna, inte till deras kön. Däremot vore det bra om politiken var bättre på att uppmärksamma och svara mot de problem som uppstår i ett samhälle när problembilden alltför länge dominerats av ensidighet.
Annars riskerar vi att fostra en generation lågutbildade och arga män som osynliggörs från första skoldagen. Dessa mäns frustration kommer inte bero inte på att de är män som förlorat rättigheter utan på att de är människor som osynliggjorts.