På lite avstånd syns det inte att byxorna är slitna eller köpta i andra hand. Så länge man inte berättar om julafton är det ingen som vet att det inte delades ut några julklappar. Så länge kompisarna inte kommer över på besök, märker ingen hur det ser ut hemma. Den svenska barnfattigdomen är nästan osynlig, men den finns där. Bara man tittar tillräckligt noga. Och den är närvarande som ett ständigt ont i magen hos dem som inte har allt det som klasskamraterna tar för givet.
I tisdags släppte Rädda Barnen sin årliga granskning av barnfattigdomen i Sverige. Enligt rapporten minskade barnfattigdomen i Sverige under de första åren av 2000-talet, men 2008 bröts trenden. Andelen barn som lever i fattigdom ökade då 0,6 procentenheter till 11,5 procent, vilket motsvarar 220 000 barn. Eftersom Rädda Barnens statistik baserar sig på inkomstuppgifter finns ännu inte någon statistik för 2009 och 2010. Men med tanke på att 2008 var det år som den ekonomiska krisen inleddes, är det mycket möjligt att situationen har försämrats ytterligare sedan dess.
Det finns all anledning att ta granskningen på allvar. Till skillnad från många andra rapporter använder sig Rädda Barnen av en absolut fattigdomsdefinition. Det går alltså inte att bortförklara siffrorna med att vissa hushåll har fått det mycket bättre, några bara lite bättre och ytterligare några inte har upplevt någon förändring alls. Fler hushåll med barn har fått det sämre ställt, varken mer eller mindre.
Svårast är situationen för ensamstående med barn. Vart fjärde barn till ensamstående föräldrar är fattigt enligt Rädda Barnens definition. För ensamstående med invandrarbakgrund är siffran den dubbla. Och i de allra flesta fall ska ensamstående förälder läsas som ensamstående mamma.
Som arbetslös eller med bara ett deltidsjobb att förlita sig på måste även den mest sparsamma förälder vända på varje krona. Ett heltidsarbete är den uppenbara vägen till en bättre ekonomi, så varje jobbskapande åtgärd är också på sätt och vis en åtgärd riktad mot barnfattigdom.
Men arbetsmarknaden är fortfarande trög. Om regeringen vill förbättra situationen för de fattiga barnen bör de utöver den sedvanliga arbetslinjen särskilt inrikta sig på de ensamstående föräldrarnas situation. Det handlar kanske främst om att höja schablonbeloppen för underhållsstöd som i princip har legat still under hela 2000-talet. Det gör sannolikt större skillnad än regeringens aviserade flerbarnstillägg.
För även de barn vars föräldrar inte hittar ett jobb när konjunkturen vänder förtjänar att slippa den gnagande oron, skammen och känslan av att vara annorlunda som följer i den ekonomiska utsatthetens spår. Barnfattigdomen kanske inte syns, men den finns och känns.