Med en stark välfärdsstat minskar det egna bankkontots betydelse. Blir vi arbetslösa finns a-kassan, blir vi sjuka finns dels sjukförsäkring och dels solidariskt finansierad vård. Av den faktiska kostnaden för barnens skola och fritids betalar vi några hundralappar i månaden, för förskolan inte mycket mer än så. Själva skolan är i princip avgiftsfri - med någon tjuga till utflykten som undantag några gånger per år. De gemensamma välfärdssystemen skyddar oss från mycket som i många andra länder kan innebära stora ekonomiska åtaganden.
Ändå är det viktigt att ha en buffert. En månad då både tänderna och tvättmaskinen behöver lagas tar pengarna snabbt slut.
Det är varken möjligt eller önskvärt att lösa problemet med att bygga en ännu starkare stat. Visst skulle ytterligare tandvårdssubventioner vara en önskvärd reform, men det offentliga kan inte gärna börja tillhandahålla nödlån eller subventioner för trasiga tvättmaskiner.
I internationella jämförelser är det svenska sparandet oroväckande lågt. Samtidigt bör konstateras att vi, genom statliga bolag och andra offentliga tillgångar, är ett rikt folk. De pengarna förfogar dock inte den enskilde över.
I början av 1990-talet argumenterade dåvarande finansminister Anne Wibble (FP) för att alla svenskar borde ha en årslön på banken. Många blev upprörda över hennes uttalande, och uppfattade det som verklighetsfrånvänt. För hushåll med låga inkomster kan det naturligtvis kännas avlägset, men politiken måste ibland tillåta sig att sätta upp höga visioner och mål. Och just i fråga om sparande finns faktiskt goda möjligheter att med politiska redskap hjälpa människor till större egenmakt.
I Göteborgs-Posten föreslog på måndagen de moderata riksdagsledamöterna Johnny Munkhammar och Henrik von Sydow ett egenmaktkonto, med avdragsrätt för sparande. Idén, som Munkhammar och von Sydow motionerat om till Moderaternas partistämma, är att alla medborgare ska få en skattelättnad på 30 procent på besparingar upp till 50 000 kronor. Också de som arbetar lite men i övrigt får försörjningsstöd ska kunna ta del av avdraget, utan att det påverkar bidraget.
Den genomsnittlige italienaren har en sex gånger så stor sparbuffert som den genomsnittlige svensken. Vårt förtroende för välfärdsstaten spelar naturligtvis in i vårt sparbeteende. Men en aldrig så stark och välfungerande stat kan inte försäkra oss emot oväntade eller plötsligt önskade utgifter. Med en årslön på banken skulle fler kunna och våga säga adjö till en trist arbetsplats eller en dålig chef. Den självkänsla det innebär förtjänar alla människor att skapa sig. Förhoppningsvis vinner von Sydow och Munkhammar gehör på moderatstämman.