S:t Petersburg tillhör Europas vackraste städer. Den som promenerar längs kanalerna i stadens centrum möter levande kulturhistoria i varje kvarter. Mitt i världsarvet ville olje- och gasbolaget Gazprom häromåret bygga en 400 meter hög skyskrapa.
Fallossymbolen, tre gånger så hög som S:t Petersburgs näst högsta byggnad, säger något om den ryska självbilden. Varje dag levererar statskontrollerade Gazprom drygt 300 miljoner kubikmeter gas till Europa. Gasen är ett säkerhetspolitiskt kort, som Kreml spelar ut när kung Bore tar greppet om grannländerna.
Uppgifterna att Sverige är på väg in i ett ryskt gasberoende kommer inte som en överraskning. Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) har varnat för utvecklingen. Genom rysk-tyska gasledningen Nord Stream, som nu byggs i Östersjön, kommer gas säljas till Tyskland och Danmark.
Den gas Sverige i sin tur köper från Danmark får ryskt ursprung. Alltså ges Gazprom möjligheten att smyga in på den svenska marknaden: mellan 20 och 40 procent av gasen spås bli av rysk fabrikör.
Rysskräcken ska inte överdrivas. Det är några år sedan ubåtar förväxlades med sälar. Och mer symboliskt är att Sverige har svenska politiker att skylla. Decennier av huvudlös energipolitik, med stängningen av Barsebäcks reaktorer som dess mest bisarra uttryck, har lett fram till dagens situation.
Motsägelseminister - förlåt, miljöminister - Andreas Carlgren (C) har fått ytterligare ett problem att förklara. När Carlgren lovade att Sveriges energiförsörjning ska vara helt förnybar 2050, satte han upp EU:s mest ambitiösa klimatmål. Den målsättningen rimmar illa med Rysslands nyvunna självförtroende.