En regering som saknar egen majoritet. En regering som förvaltar en ungdomsarbetslöshet som är bland den högsta i Europa.
En regering som har tappat kontroll över riskkapitalisternas framfart, samtidigt som vårdskandalerna eskalerar. En regering som aktivt driver en politik där inkomstklyftorna ökar hela tiden.
En regering vars största politiska "bedrift" sedan valet 2010 är det stolliga beslutet om halverad restaurangmoms.
En sådan regering måste vara ett önskeläge att möta för ett alert oppositionsparti. Det måste väl vara som att skjuta på sittande fågel.
Abdikerad opposition
Men så är det inte. Möjligen för Miljöpartiet som nu tagit på sig rollen som det alerta oppositionspartiet.
Socialdemokraterna har just nu abdikerat från att driva en oppositionspolitik och i stället har fokus hamnat på interna motsättningar, som framgångsrikt undergräver förtroendet för partiledaren Håkan Juholt. Han har på egen hand verksamt bidragit med diverse egna vimsigheter.
Det är en felsyn att mediedrevet är den huvudsakliga förklaringen till Socialdemokraternas allvarliga kris. Partiet erbjuder oss sympatisörer ett panorama av möjligheter till självspäkning.
Jag får väl se om Håkan Juholt kan återupprätta något förtroende och ingjuta framtidstro när han nu snart kommer till Gotland.
Hela den stab av rådgivare och experter som omger Håkan Juholt måste få ett klart underbetyg. Man verkar vara helt handlingsförlamade.
Ingen verkar kunna slå näven i bordet och kräva ordning och reda. Jag kommer att tänka på CH Hermanssons bevingade ord från 1969 "Någon djävla ordning ska det vara i ett parti". Alla vi som trodde att botten var nådd hösten 2010 i samband med Mona Sahlins avgång, hade uppenbart fel. De senaste sammanvägda opinionsundersökningar (fem stycken) som presenteras i söndags, ger Socialdemokraterna 26,4 procent av sympatierna.
En majoritet av de som röstade på Socialdemokraterna i valet 2010, skulle inte rösta på partiet om det vore val idag. Tack och lov är det nästan tre år till nästa val. Men när och hur ska vändningen komma?
Är partiet slut?
Innebär krisen inom partiledningen att vi själva måste söka efter ljuset i tunneln? Söka, där var och en råkar befinna sig. I så fall, inget ont som inte har något gått med sig.
Jag vill inte tro att mitt parti, Socialdemokratiska partiet, är slut som folkrörelseparti. Samtidigt går det inte att blunda för statsvetarnas forskning som pekar på att allt mer av det politiska arbetet utförs av professionella utövare.
Antalet medlemmar minskar, med ett undantag, för Miljöpartiet. Årsskiftet 1991/92 hade Socialdemokraterna över 260 000 medlemmar och 20010/2011, cirka 105 500 medlemmar. Enbart partistödet från riksdagen till riksdagspartierna uppgår till cirka 170 miljoner kronor/år.
Stort intresset för politik
Innebär det att partierna inte är så beroende av medlemmar och deras avgifter längre? Samtidigt är intresset för samhällsfrågor mycket stort.
Den vackraste höstdagen i år inföll lördagen den 1 oktober. Strålande solsken och vindstilla. Samma dag firades Visbydagen. Denna dag hade våra ombudsmän kallat ett 30-tal partimedlemmar till en konferens i Arbetarerörelsens Hus.
Där föddes det lokala projektet Handslaget. Det hoppas jag kunna berätta om i en kommande artikel.