Den rödgröna koalitionen upplöstes i tomma intet. De partiledare och språkrör som ingick pakten har lämnat sina uppdrag. Allihop. Miljöpartiet går sin egen väg, Vänsterpartiet har alldeles nyss fått en ny ledare och Socialdemokraterna genomgår något som liknar en självdestruktionssekvens.
Det är nästan så att man glömmer bort att ägna uppmärksamhet åt alliansen. Den kommer, just nu, lindrigt undan. Statsministern låter sig intervjuas i Hellenius hörna (TV4) och berättar om sin kärlek till korv. Finansministern utses till Europas bästa av Financial Times och är föremål för ett pinsamt devot reportage i Dagens Nyheter. De surfar på en våg av framgång. De behöver, oroväckande nog, inte ens paddla.
Visst finns det även uppenbara och omskrivna svårigheter för alliansen. Folkpartiet och Centerpartiet går lite knackigt. Kristdemokraterna tycks behöva livsuppehållande åtgärder. Och en och annan fråga, som undermålig äldrevård och EU:s skuldkris, stör arbetsron för regeringen.
Men på det stora hela lever regeringen högt på politik och föresatser som formulerades i valrörelsen 2006 och hårdnade till sten i finanskrisen 2008/09. Förtroendesiffrorna är goda och Sverige står verkligen starkt i en ekonomisk kris där EU-länder skakas i sina grundvalar. Arbetslinjen och stabila statsfinanser utgör den hårda kärnan i en borgerlighet som samtidigt vinnlägger sig om en mjuk framtoning.
Men samtidigt så har alliansen svårt att formulera nya visioner och projekt. Man vilar på lagrarna. Inte ens på de områden där man ännu inte lyckats uppnå målen, som arbetslöshet och sjukförsäkring, känns det som politiken utvecklas för att söka nya vägar till större framgång. Sverige har fortfarande världens högsta (eller näst högsta) skattetryck och goda statsfinanser. Men "försiktighet" har upphöjts till en ambition och hållning som tillåts överskugga allting.
Kanske beror detta, åtminstone delvis, på att alliansen faktiskt inte har majoritet i riksdagen. Det är vanskligt att röra sig framåt när fyra sinsemellan mycket olika oppositionspartier stretar emot.
Men om sanningen ska fram så tycktes den borgerliga agendan lite väl tunn redan innan valet, redan innan regeringen blev en minoritetsregering.
I går kväll sammanträdde Socialdemokraternas verkställande utskott och på väg in var det bara Leif Pagrotsky som uttryckte stöd för Håkan Juholt. Men Juholt gjorde också klart att han tänkte klösa sig kvar vid sin post.
Läget inom Socialdemokraterna är kaotiskt och stämningen är låg. Men alliansen kan inte förvänta sig att detta ska bli ett permanent tillstånd. Man kan inte i längden bygga sin egen framgång på motståndarens svaghet.